Vi vann kampen mot mörkret. Jag stod vid fronten. Vek aldrig undan. Stod pall. Men när ljuset kom åter tappade jag fotfästet. Började falla. Du fann stadig mark. Började växa.
En ballong som lyfte, en som sprack.
Jag ville resa mig, ta den utsträckta handen. Men stridens sår höll mig tillbaka. Jag föll djupare. Vi vårdade inte det vi vann. Lät en mur byggas upp. En varsin skyttegrav. En ny strid. Jag var nere för räkning när det briserade.
De blytunga orden sköt mig i sank.
Det hängde i luften, men jag vägrade se. Jag hade lutat mig mot förståelsens och vördnadens nyckfulla fundament. Och i den naiva övertygelsen att drakar lyfter i motvind. Så som min kärlek växte som snabbast när stormen ven som värst.
Min trygga hamn blev en minerad zoon.
Jag hade duperats av den falska vissheten om att vi stod stadigt trots skalven. En bräckligt förtröstan, bedrägligt förpackat. Skygglappar som åkte på. En talande förtegenhet.
En mur är riven, en annan står kvar.
Jag har börjat min klättring och skymtar ett luftslott och en utsträckt hand. Jag må vara ett korthus som rör sig mellan stormbyarna. Men jag har släppt hundhuvudet. Tänker vinna över mörkret igen.
Med eller utan vapendragare.
Jag har aldrig tvivlat. Men jag har ställt mig själv åt sidan. Nog nu. Jag ser ljuset. Följ med mig dit om du vill. Jag är redo nu.
Ta min hand.
Kommentera