Jag står till näsan upp med självförakt.
Försöker förgäves kippa efter morgonluft.
Jag har aldrig haft så svårt att se mig själv i spegeln.
Eller ens motivera min existens.
Jag försöker förstå mig själv.
Och hur jag kan sätta avtryck.
Vad strävar jag efter?
Varför kan jag inte finna ro?
Jag har raserat vad jag tycktes tro var ett korthus.
Men som i själva verket kanske var en gjuten grund.
Du är ingen dålig människa, får jag höra.
Men alla vet att det är handlingarna som definierar oss.
Jag är ingen riddare i skinande rustning.
Jag är karaktären i dramat som skövlar och förstör.
Den insikten börjar sjunka in nu.
Och självföraktet sipprar sakta in i näsa och mun.
Det finns inte längre chans till något förmildrande andetag.
Jag vägrar bära offerkoftan.
Eller tituleras som martyr.
Jag vill bara sluta vara.
Den jag är.
Jag trodde jag höll hennes hand.
När jag i stället höll i tortyrredskapen.
Jag trodde jag dansade med henne.
När jag dansade med mina egna demoner.
Att bryta ner den vackraste av själar.
Att inte öppna upp för den varmaste av omsorg.
Att inte finnas där, vara där, stanna där.
Att behöva förstå allt först nu, när orden väger lätt.
Att till bristningsgränsen hata mig själv.
Jag ser mig själv på Årstavikens botten.
Och ibland på röda linjens spår.
Känner att det kanske vore helt rätt.
För där jag är nu känns allt så in i helvete fel.
