Med orden som terapi.
Vi sågs inte så ofta de sista åren. När vi gjorde det var det i Stockholmsnatten med något medryckande popalster ljudande ur högtalarna. Inte sällan stod Nicke själv i DJ-båset, eller satt med en gitarr i sina händer. Det är främst så jag kommer minnas honom. Och sakna honom.
Det är märkligt hur man kan knyta an till människor på ett ögonblick. På vissa plan kände jag nog inte Nicke alls. Våra vägar korsades, vi skrev ett gemensamt blad i vår livshistoria och skred vidare. Jag fick aldrig reda på kampen han gick.
Men jag fick ändå ynnesten att under en kort tid gå sida vid sida med Nicke. Vi jagade deadlines tillsammans på Ekerö, vi var del av en oslagbar gemenskap och vi blev vänner. Nicke var en sådan man förtrollades av. Alltid iklädd ett finurligt, värmande leende, en avundsvärd hållning och en förbannat stilig skinnjacka.
Nicke slutade journalistutbildningen i förtid, han var för bra. Han gick vidare. Han satte avtryck i politiken. Han var engagerad. Han gjorde skillnad. Men han fanns alltid kvar där ute. I vimlet. Ett besök på Debaser Slussen innebar näst intill Nickegaranti. Och en tillhörande livsreflektion. Över en öl i ett dimmigt platsglas.
Nu är Nicke död. Borta. Budet nådde mig i fredags och sorgen har träffat mig med en kompromisslös kraft. Vemodet är överrumplande. Det visar hur stort avtryck han gjorde. Det är så mycket som inte går att ta in. Verkligheten kan vara så satans svårfattlig.
För sex år sedan delade vi drömmar. Förra året delade vi en öl på vattenhålet vi båda höll närmast våra hjärtan. Nu delar vi inte längre samma jordeliv. Nicke var en inspirationskälla, en förebild och en glädjespridare. Men framför allt var han en vän. Och jag har så otroligt svårt att acceptera att han inte finns längre.
Så snälla ni, om ni ska avge ETT nyårslöfte i dag, lova att då ta vara på tiden med personer som Nicke. Livet är så förbannat bräckligt. Det faktumet är lätt att glömma bort och det gör så in i märgen ont att bli påmind.
