Att lära sig om livet
Jag anser mig lyckligt lottad som har ynnesten att ha många kloka och omtänksamma människor i bekantskapskrets. En av dessa är Göran, mer känd som GG.
GG fyllde nyligen 80 år och i dag hade han, som han själv uttryckte det, en liten bjudning med några vänner. Problemet är att GG känner i stort sett alla. Så några för honom är inte det samma som för den stora massan. Dessutom spred sig ryktet om jubilaren som ringar på vattnet över den lilla köpingen i Sörmlands mylla. Resultatet blev att folk i alla åldrar vallfärdade till det lilla huset på Ringvägen.
– Köp inte med dig någonting. Jag vill inget ha. Jo, en gräsklippare, men det får du inte köpa.
Det var GG:s ord när han telefonledes bjöd in mig till kalaset förra veckan. Sagt och gjort, jag köpte ingenting. Jag gav honom i stället några väl valda ord på vägen mot vuxenlivet.
Det här är min hyllning till GG. En vän, förebild och extrafarsa.
Det är nog bara GG:s fru Birgit som kan mäta sig med den positivism som GG besitter.
Det kan man kanske inte tro när man ser hans bistra uppsyn här på Stora Valla i Degerfors.
Vad som fick honom att vara så sammanbiten förtäljer inte historien. Men han är en
glad skit och förjävla bra vän hur som helst. Ta mitt ord på det.
Samtalet - eller Göran "GG" Gustavsson fyller 80 år.
Det sägs att en riktigt god vän är någon man kan vara tyst tillsammans med .
Går man efter den måttstocken är du inte någon vidare vän GG.
För mycket kan man göra med dig.
Man kan dricka litervis med kaffe och prata om livet, döden och allt däremellan.
Äta bästa Birgits briljanta bakverk tills man får en sockerchock.
Åka till de Värmländska skogarna för att inandas fotbollskultur och smaka på fotbollsgodis.
Avnjuta blodröda musikaliska toner på ett par pinnstolar i Oxelösund.
Skratta åt eländet och storheten på samma gång.
Hoppas på bättre tider.
Allt det kan man med lätthet och glädje göra med dig.
Men man kan inte hålla käften.
Tur då att det finns andra preferenser i vänskapens tecken.
Som att alltid ha någon att prata med.
Och något att prata om.
Jag var 14 år när vi började prata.
Nu har det gått 18 år och orden har ännu inte tagit slut.
Samtalet inleddes runt kaffebordet vid fotbollsplanen.
Jag minns idag inte vad det handlade om.
Men jag minns att jag aldrig riktigt ville gå hem.
Därefter har vi ibland tagit paus.
Men aldrig satt punkt.
Ordet har stundom färdats över världshav och kontinenter.
Mellan storstad och mylla.
Och ofta, när det varit som bäst, tagit den korta turen över Ringvägens köksbord.
Men ord är inte värda någonting om de inte levereras på rätt sätt.
De som pratar mycket har ibland inget att säga.
Det finns det oräkneliga exempel på i Rosenbad.
Men du GG, du levererar ord som du en gång i tiden levererade post.
Visst, det kunde ta sin tid innan du kommer till skott.
Varje postrunda, likt varje samtal kan sluta var som helst.
Men bakom varje utdelat brev och varje utformad mening finns det som gör att vårt samtal aldrig dött.
Något som gjorde att Malmköpingsborna kunde stå ut med sen post.
Ett brinnande intresse, en beundransvärd omtänksamhet och en oklanderlig äkthet.
Din nyfikenhet inspirerar mig.
Din klokhet stärker mig.
För precis som fotbollen är sekundär under våra själaresor till Degerfors.
På samma sätt är bredsidor och överstegsfinter inte det viktigaste du lärt mig.
Du har visat hur man med trygg hand kan leda andra människor rätt.
Och hur man står upp för ett ideal och hur man är när man är människa.
Så GG, tack för alla samtal vi haft och kommer ha.
Tack för att du vägrar växa upp eller ge upp.
Tack för att du alltid har tid att lyssna.
Tack för att du aldrig slutar vara nyfiken.
Tack för att du är en god vän.
Trots att du aldrig håller käften.
Eller just därför.
Tack.
Och grattis.
Du är så jävla bra.
GG fyllde nyligen 80 år och i dag hade han, som han själv uttryckte det, en liten bjudning med några vänner. Problemet är att GG känner i stort sett alla. Så några för honom är inte det samma som för den stora massan. Dessutom spred sig ryktet om jubilaren som ringar på vattnet över den lilla köpingen i Sörmlands mylla. Resultatet blev att folk i alla åldrar vallfärdade till det lilla huset på Ringvägen.
– Köp inte med dig någonting. Jag vill inget ha. Jo, en gräsklippare, men det får du inte köpa.
Det var GG:s ord när han telefonledes bjöd in mig till kalaset förra veckan. Sagt och gjort, jag köpte ingenting. Jag gav honom i stället några väl valda ord på vägen mot vuxenlivet.
Det här är min hyllning till GG. En vän, förebild och extrafarsa.
Det är nog bara GG:s fru Birgit som kan mäta sig med den positivism som GG besitter.
Det kan man kanske inte tro när man ser hans bistra uppsyn här på Stora Valla i Degerfors.
Vad som fick honom att vara så sammanbiten förtäljer inte historien. Men han är en
glad skit och förjävla bra vän hur som helst. Ta mitt ord på det.
Samtalet - eller Göran "GG" Gustavsson fyller 80 år.
Det sägs att en riktigt god vän är någon man kan vara tyst tillsammans med .
Går man efter den måttstocken är du inte någon vidare vän GG.
För mycket kan man göra med dig.
Man kan dricka litervis med kaffe och prata om livet, döden och allt däremellan.
Äta bästa Birgits briljanta bakverk tills man får en sockerchock.
Åka till de Värmländska skogarna för att inandas fotbollskultur och smaka på fotbollsgodis.
Avnjuta blodröda musikaliska toner på ett par pinnstolar i Oxelösund.
Skratta åt eländet och storheten på samma gång.
Hoppas på bättre tider.
Allt det kan man med lätthet och glädje göra med dig.
Men man kan inte hålla käften.
Tur då att det finns andra preferenser i vänskapens tecken.
Som att alltid ha någon att prata med.
Och något att prata om.
Jag var 14 år när vi började prata.
Nu har det gått 18 år och orden har ännu inte tagit slut.
Samtalet inleddes runt kaffebordet vid fotbollsplanen.
Jag minns idag inte vad det handlade om.
Men jag minns att jag aldrig riktigt ville gå hem.
Därefter har vi ibland tagit paus.
Men aldrig satt punkt.
Ordet har stundom färdats över världshav och kontinenter.
Mellan storstad och mylla.
Och ofta, när det varit som bäst, tagit den korta turen över Ringvägens köksbord.
Men ord är inte värda någonting om de inte levereras på rätt sätt.
De som pratar mycket har ibland inget att säga.
Det finns det oräkneliga exempel på i Rosenbad.
Men du GG, du levererar ord som du en gång i tiden levererade post.
Visst, det kunde ta sin tid innan du kommer till skott.
Varje postrunda, likt varje samtal kan sluta var som helst.
Men bakom varje utdelat brev och varje utformad mening finns det som gör att vårt samtal aldrig dött.
Något som gjorde att Malmköpingsborna kunde stå ut med sen post.
Ett brinnande intresse, en beundransvärd omtänksamhet och en oklanderlig äkthet.
Din nyfikenhet inspirerar mig.
Din klokhet stärker mig.
För precis som fotbollen är sekundär under våra själaresor till Degerfors.
På samma sätt är bredsidor och överstegsfinter inte det viktigaste du lärt mig.
Du har visat hur man med trygg hand kan leda andra människor rätt.
Och hur man står upp för ett ideal och hur man är när man är människa.
Så GG, tack för alla samtal vi haft och kommer ha.
Tack för att du vägrar växa upp eller ge upp.
Tack för att du alltid har tid att lyssna.
Tack för att du aldrig slutar vara nyfiken.
Tack för att du är en god vän.
Trots att du aldrig håller käften.
Eller just därför.
Tack.
Och grattis.
Du är så jävla bra.
I trygghetens sken
Hon kallades för Inga-Lena med de långa bena när hon var ung. Ett så där lagom elakt smeknamn. Hon kissade på sig i en trappuppgång i Nora, tror jag, när hon var två äpplen hög. Det var inte hennes fel. Det var Fredrik Belfrages fel. Och Pärs förstås. Hon skämdes för att skratta med munnen öppen också, tror jag. Hon gillade väl inte sina tänder då. Om jag minns historien rätt. Jag är orimligt dålig på att minnas. Det är inte hennes fel det heller. Snarare Berggrensblodet.
Då, samtidigt som Eldkvarnen började mala i spårvagnars land, klädde hon sig gärna i blommiga klänningar som liksom dansade med i sommarbrisen och blottade de där gyllenbruna axlarna. Hon var vacker som den soligaste av 70-tals dagar redan då, när framtidsandan blandades med frigjord och rebellisk kreativitet. Men det var icke bara av godo. Ty många måste de arma hjärtan ha varit som hon satte i brand med sin blotta närvaro. Men märk väl, detta var inte den fagra tösen från Närkes fel. Snarare generna från Nisse-G och korvsläktet.
Nu har hon gjort en resa. Genom tid, klass och land. Fallit handlöst ner i emotionella dalar. I smyg slickat sina sår och återtagit sin rättmätiga plats i solen. Och fortsatt dansa i sommarbrisen. Där emellan har hon hunnit forma tre stolta avbilder. Med den äran. Bättre än hon nog själv någonsin kommer förstå. Tre avbilder vars hjärtan hon tveklöst satt i brand. Med sin obevekliga närvaro. Och ett omfamnande leende som hon aldrig någonsin har dolt.
Jag har haft svårt att se skogen för alla träd. Ätit julgransljus. Beträtt ångestminerad mark. Slickat på vinterfrostiga elskåp. Och krympt till intet. För många gånger. Det har aldrig rört henne ryggen. Hennes hand har alltid varit varit lika stadig. Om den så moderligt synat barnslig spillning. Eller lossat ett naivt och sargat talorgan från kallsinnigheten. Och hon har visat mig vägen. Jag vet ännu knappt någonting om hur, varför eller var. Men en sak vet jag. Att allt, varje steg på trappan mot mänskligheten, har jag att tacka den fagra tösen från Närke för.
Om mitt hjärta vore ett vardagsrum skulle hon vara en divansoffa. Så där otymplig att man inte kan möblera utan att den hamnar i centrum. En smula omodern enligt vissa. Tidlös enligt andra. Den där möbeln som tar mest plats. Som man kan tröttna på ibland. Men när tröttheten, hopplösheten och tillgivenheten smyger på. Då är det till den man kommer. Kryper upp i fosterställning. Och ber den göra allt bra igen. Det gör den alltid. Och där finns det plats för alla. I divanen med de långa bena.
Hon har fyllt 60 år nu. Den fagra tösen från Närke. Hon kanske inte ser sig som en tös längre. Kanske mer som en dam från Sörmland. Oavsett vilket är mycket precis som då. När alla gick upp till kamp med rött i blick. Hon är fortfarande hemligt kär i Ringo, har fortfarande ett leende som räddar vilsna själar och strålar fortfarande mer än Helios själv. Jag är för evigt tacksam att jag fått växa upp i hennes sken och förstår inte hur jag skulle finna min väg i vimlet utan det.
Och nu, när orden inte längre räcker till återstår bara: Morsan du e fett bra! Typ bäst. Och jag älskar dig.
Då, samtidigt som Eldkvarnen började mala i spårvagnars land, klädde hon sig gärna i blommiga klänningar som liksom dansade med i sommarbrisen och blottade de där gyllenbruna axlarna. Hon var vacker som den soligaste av 70-tals dagar redan då, när framtidsandan blandades med frigjord och rebellisk kreativitet. Men det var icke bara av godo. Ty många måste de arma hjärtan ha varit som hon satte i brand med sin blotta närvaro. Men märk väl, detta var inte den fagra tösen från Närkes fel. Snarare generna från Nisse-G och korvsläktet.
Nu har hon gjort en resa. Genom tid, klass och land. Fallit handlöst ner i emotionella dalar. I smyg slickat sina sår och återtagit sin rättmätiga plats i solen. Och fortsatt dansa i sommarbrisen. Där emellan har hon hunnit forma tre stolta avbilder. Med den äran. Bättre än hon nog själv någonsin kommer förstå. Tre avbilder vars hjärtan hon tveklöst satt i brand. Med sin obevekliga närvaro. Och ett omfamnande leende som hon aldrig någonsin har dolt.
Jag har haft svårt att se skogen för alla träd. Ätit julgransljus. Beträtt ångestminerad mark. Slickat på vinterfrostiga elskåp. Och krympt till intet. För många gånger. Det har aldrig rört henne ryggen. Hennes hand har alltid varit varit lika stadig. Om den så moderligt synat barnslig spillning. Eller lossat ett naivt och sargat talorgan från kallsinnigheten. Och hon har visat mig vägen. Jag vet ännu knappt någonting om hur, varför eller var. Men en sak vet jag. Att allt, varje steg på trappan mot mänskligheten, har jag att tacka den fagra tösen från Närke för.
Om mitt hjärta vore ett vardagsrum skulle hon vara en divansoffa. Så där otymplig att man inte kan möblera utan att den hamnar i centrum. En smula omodern enligt vissa. Tidlös enligt andra. Den där möbeln som tar mest plats. Som man kan tröttna på ibland. Men när tröttheten, hopplösheten och tillgivenheten smyger på. Då är det till den man kommer. Kryper upp i fosterställning. Och ber den göra allt bra igen. Det gör den alltid. Och där finns det plats för alla. I divanen med de långa bena.
Hon har fyllt 60 år nu. Den fagra tösen från Närke. Hon kanske inte ser sig som en tös längre. Kanske mer som en dam från Sörmland. Oavsett vilket är mycket precis som då. När alla gick upp till kamp med rött i blick. Hon är fortfarande hemligt kär i Ringo, har fortfarande ett leende som räddar vilsna själar och strålar fortfarande mer än Helios själv. Jag är för evigt tacksam att jag fått växa upp i hennes sken och förstår inte hur jag skulle finna min väg i vimlet utan det.
Och nu, när orden inte längre räcker till återstår bara: Morsan du e fett bra! Typ bäst. Och jag älskar dig.
Hipp hipp hurra för den gamla morsan som nu är fem år från att välförtjänt slappa på heltid!
Fettsugning för folket!
Det här är Hasse. Du kanske har sett hans lappar ute på stan? Inte? Jo, han driver ju fettsug i Arninge. Så klart. Hur hans klinik ser ut vet man inte. Men han har en fin carport. Hasses motto är att alla förtjänar att fettsugas. Och hans kunder blir ofta, inte alltid, fett nöjda.
Alltså, om det här är ett skämt så är det kul. Är det på riktigt så är det något av det bästa ever. Klicka dig in på den fantastiska sidan http://www.fettsugen.se/ och bilda din egen uppfattning. Där kan du även kika in, eller i alla fall läsa om, Agnezkas dofttvålar. De finns bland annat i dofterna fräsch (kort och gott), grön frukost (en klassiker) och SPECIAL (för de där speciella stunderna). Älskar't!
Mask i maten
Trots att jag har en blogg själv läser jag ytterst sällan andras bloggar. Men det finns undantag. Så som goda vänners betraktelser och så Dagens Lokaltidningsbesvikelse.
Dagens Lokaltidningsbesvikelse är kanske den mest briljanta bloggen i all sin enkelhet. Någon, eller några, insåg hur många, så kallade, i-landsproblem som kablas ut i Sveriges lokala medier varje vecka. Och samlade dem på ett och samma ställe.
Så i skuggan av svält, innbördeskrig och miljökatastrofer bjuds vi på hur Anders i Viskafors sjunger ut om de 48 basjhögarna mellan hans hem och Viskafors centrum. Hur Borås Tidning slår på stora trumman och varnar för den "anrika" vattenpölen som gäckat invånarna i Sandared i 25 år. Och, håll i er nu, vi får ta del av när Länstidningen i Östersund tar upp det skakande fallet med Monica och Lasse från Lugnvik som trodde sig köpa 1,6 kilo oxfilé som visade sig vara ryggbiff. SENIG ryggbiff!
Det är en blogg vars bilder, som dryper av besvikelse, lockar till minst lika mycket skratt som artiklarnas innehåll och som tydligt påminner om hur bra vi har det i detta land då problem som dessa tillåts ta plats. Som lokaltidningsjournalist njuter jag i fulla drag och inser samtidigt att det förmodligen bara är en tidsfråga innan jag hittar ett av mina scoop på bloggen. I-landsproblemen står ju trots allt och lurar bakom varje småstadsgathörn!
"Lommapar fick mask i maten" - så lyder rubriken till artikeln med denna bild. Varför
tjejen ser helnöjd ut med katten i näven och hennes karl har lagt till med kåtblicken
förklaras inte i texten. En tvättäkta lokaltidningsbesvikelse är det i alla fall.
Dagens Lokaltidningsbesvikelse är kanske den mest briljanta bloggen i all sin enkelhet. Någon, eller några, insåg hur många, så kallade, i-landsproblem som kablas ut i Sveriges lokala medier varje vecka. Och samlade dem på ett och samma ställe.
Så i skuggan av svält, innbördeskrig och miljökatastrofer bjuds vi på hur Anders i Viskafors sjunger ut om de 48 basjhögarna mellan hans hem och Viskafors centrum. Hur Borås Tidning slår på stora trumman och varnar för den "anrika" vattenpölen som gäckat invånarna i Sandared i 25 år. Och, håll i er nu, vi får ta del av när Länstidningen i Östersund tar upp det skakande fallet med Monica och Lasse från Lugnvik som trodde sig köpa 1,6 kilo oxfilé som visade sig vara ryggbiff. SENIG ryggbiff!
Det är en blogg vars bilder, som dryper av besvikelse, lockar till minst lika mycket skratt som artiklarnas innehåll och som tydligt påminner om hur bra vi har det i detta land då problem som dessa tillåts ta plats. Som lokaltidningsjournalist njuter jag i fulla drag och inser samtidigt att det förmodligen bara är en tidsfråga innan jag hittar ett av mina scoop på bloggen. I-landsproblemen står ju trots allt och lurar bakom varje småstadsgathörn!
"Lommapar fick mask i maten" - så lyder rubriken till artikeln med denna bild. Varför
tjejen ser helnöjd ut med katten i näven och hennes karl har lagt till med kåtblicken
förklaras inte i texten. En tvättäkta lokaltidningsbesvikelse är det i alla fall.
Vi måste ta ett break
Skriften är min terapi och orden kan verka som balsam för min stundtals bräckliga själ. En annan sak som ofta fungerar som mitt elixir är sport. Denna obetydliga, ofta ointellektuella men ack så världsavgörande företeelse. Där stavas mina främsta droger Degerfors IF och MoDo Hockey. Ja, det har jag ältat om tidigare i detta forum. Jag måste dock göra det återigen.
Nu har jag nämligen kommit fram till en punkt då det är dags att ta ett smärtsamt beslut. För om en vän eller parter lovar dig guld och gröna skogar för att sedan, gång på gång, svika dig. Då tappar du till slut gnistan. Du ger upp. Så:
"MoDo älskling, vi måste ta ett snack.
Lugn nu, få inte panik. Jag tänker inte göra slut. Hur stormigt vårt förhållande än varit så är jag redo att ge det en chans till. Vi har trots allt varit ett par i 20 år och haft, om än få, fantastiska stunder tillsammans. Men jag tycker vi tar en paus. Jo, det blir bäst så. Vi har bägge mycket att tänka igenom.
Kanske glider vi ifrån varandra för gott. Men jag hoppas vi kan hitta en plats där vi återfått tilliten. För MoDo, jag vet ju att du har ett gott hjärta innerst inne. Om du bara kunde sluta spela ditt dubbelspel och ge mig förhoppningar för att i nästa stund rasera alla luftslott. Det är inte bra för min arma själ.
Låt oss sätta punkt där. Och du, ring inte mig, jag ringer dig.
Din David"
Jag minns den här mysig stunden vi hade tillsammans som igår. Vad hände med den ömsinta MoDo?
Nu har jag nämligen kommit fram till en punkt då det är dags att ta ett smärtsamt beslut. För om en vän eller parter lovar dig guld och gröna skogar för att sedan, gång på gång, svika dig. Då tappar du till slut gnistan. Du ger upp. Så:
"MoDo älskling, vi måste ta ett snack.
Lugn nu, få inte panik. Jag tänker inte göra slut. Hur stormigt vårt förhållande än varit så är jag redo att ge det en chans till. Vi har trots allt varit ett par i 20 år och haft, om än få, fantastiska stunder tillsammans. Men jag tycker vi tar en paus. Jo, det blir bäst så. Vi har bägge mycket att tänka igenom.
Kanske glider vi ifrån varandra för gott. Men jag hoppas vi kan hitta en plats där vi återfått tilliten. För MoDo, jag vet ju att du har ett gott hjärta innerst inne. Om du bara kunde sluta spela ditt dubbelspel och ge mig förhoppningar för att i nästa stund rasera alla luftslott. Det är inte bra för min arma själ.
Låt oss sätta punkt där. Och du, ring inte mig, jag ringer dig.
Din David"
Jag minns den här mysig stunden vi hade tillsammans som igår. Vad hände med den ömsinta MoDo?
En äkta Homer
Nu må jag uppfattas som monoton, men jag känner mig nödgad att åter falla in i en hyllningskör till brittisk humors ära. Och återigen är Ricky Gervais en av kockarna till soppan. Denna gång har han dock god hjälp av sin ständige följeslagare Stephen Merchant och inte minst Karl Pilkington.
Jag ska villigt erkänna att detta britiska mästerverk dukades upp till mig av en annan Ricky-tillbedjare. Jag hade nämligen själv missat seriens framfart på SVT. Hur som helst. "An Idiot Abroad", eller på svenska; "En idiot på resa", är reseprogrammet som får mig fullständigt på fall.
Om du inte redan sett "An Idiot Abroad", klicka på den briljanta trion ovan och se den underbara prologen.
Gervais och Merchant skickar ut sin goda vän Pilkington på en resa för att upptäcka världens sju underverk och allt vad det för med sig. Det som gör det hela så fantastiskt är att Pilkington hatar varje sekund och inte hymlar om det. Han beskrivs, med all rätt, som en verklig Homer Simpson som lurats ut från sin trygghetszon till ställen där han tvingas äta fårögon och paddor, utstå eldmassage och irra omkring bland håriga larver i Amazonas djungel.
Att se denna malplacerade britt tappa fattningen och spy galla över underverk efter underverk må kanske klassas som så kallad mobbnings-TV. Låt gå. Jag viker mig likväl av skratt varje gång den så älskvärda Karl sjunger ut sina besvärjelser och får nått tomt i blicken. Jag kan nästan lova att ni kommer göra det också. Om ni inte redan upptäckt idiotens resa.
Jag ska villigt erkänna att detta britiska mästerverk dukades upp till mig av en annan Ricky-tillbedjare. Jag hade nämligen själv missat seriens framfart på SVT. Hur som helst. "An Idiot Abroad", eller på svenska; "En idiot på resa", är reseprogrammet som får mig fullständigt på fall.
Om du inte redan sett "An Idiot Abroad", klicka på den briljanta trion ovan och se den underbara prologen.
Gervais och Merchant skickar ut sin goda vän Pilkington på en resa för att upptäcka världens sju underverk och allt vad det för med sig. Det som gör det hela så fantastiskt är att Pilkington hatar varje sekund och inte hymlar om det. Han beskrivs, med all rätt, som en verklig Homer Simpson som lurats ut från sin trygghetszon till ställen där han tvingas äta fårögon och paddor, utstå eldmassage och irra omkring bland håriga larver i Amazonas djungel.
Att se denna malplacerade britt tappa fattningen och spy galla över underverk efter underverk må kanske klassas som så kallad mobbnings-TV. Låt gå. Jag viker mig likväl av skratt varje gång den så älskvärda Karl sjunger ut sina besvärjelser och får nått tomt i blicken. Jag kan nästan lova att ni kommer göra det också. Om ni inte redan upptäckt idiotens resa.
Reality check
Lugnet hade lagt sig över tegelhusen. Sen kom det även till mig. Jag stoppade liksom tanken, tryckte på paus. Det var någonting om att ta tillvara på stunden, uppskatta det man har. Jag tog blicken från fördrivet, vred på huvudet ett kvarts varv. Ena dagen var han i en annan tidzon, en annan värld. Nu, låg han lugnt tillbakalutad en armlängd till höger, i samma sfär. Jag synade honom som om han var en främling. För att liksom bekräfta hans närvaro. Det var en av alla de där stunderna när man tar ett kliv ut. Betraktar, begrundar, skakar lite på huvudet och konfunderat konstaterar att: "Det var som fan, det är så det är ändå."
Den där farsan alltså, han tog med sig en smula kaos och stor dos värme från den andra sidan. Och slog sig ner. Vi pratade om livet, försökte guida varandra rätt och höll käften tillsammans. I samma hus, samma rum, samma stund. Vi utbytte vardag i stället för mail. Världsproblemen lämnades olösta och de allsmäktiga frågorna besvarades till hälften. Och det räckte jävligt långt. För i en värld som kan tyckas allt för väl sammansatt och orörlig passar nämligen två darrande händer ibland förbannat bra tillsammans.
Den där farsan alltså, han tog med sig en smula kaos och stor dos värme från den andra sidan. Och slog sig ner. Vi pratade om livet, försökte guida varandra rätt och höll käften tillsammans. I samma hus, samma rum, samma stund. Vi utbytte vardag i stället för mail. Världsproblemen lämnades olösta och de allsmäktiga frågorna besvarades till hälften. Och det räckte jävligt långt. För i en värld som kan tyckas allt för väl sammansatt och orörlig passar nämligen två darrande händer ibland förbannat bra tillsammans.
Can't Buy Me Love
Jag försvarar att MoDo öppnade plånboken när det såg ut att vara den enda utvägen. Men i dag visade MoDo prov på hur det kan se ut när ett lag till störst del består av dyra importer och trötta veteraner. Det förefaller finns mycket lite själ och vilja kvar i MoDo i dessa dagar. Kanske går de till slutspel trots alla snedsteg och oförklarliga sönderfall. Men inte ens SM-guld skulle förändra det faktum att klubben har en enorm utmaning framför sig. Att kunna se sig i spegeln och motivera varför man kallar sig Heart of Hockey. Just nu slår det med hjälp av respirator.
Go Ricky!
Ända sedan jag sent om sider upptäckte The Office har jag hållt Ricky Gervais som en av de mest briljanta komikerna i humorvärlden. Jag är fullständigt såld på hans britiskt cyniska, ironiska och oblyga stil. Nu har han klättrat upp ytterligare ett par pinhåll på min stege.
Nyligen var han nämligen värd för 2011-års Golden Globe i USA. Galan där amerikanska filmer hyllas, utländska filmer glöms bort i vanlig ordning och den penningstinna Hollywoodgräddan höjer varandra till skyarna. Ricky Gervais klev in på galan och drev hämningslöst med den ena stjärnan efter den andra. Han möttes av ömsom skratt och ömsom burop. Men han vek sig aldrig och höll samma vassa ton till det bittra slutet. Och jag vek mig av garv.
Gång efter annan får man bevis på att många megastjärnor, speciellt amerikanska, lider av en total avsaknad av självdistans. Det är därför jag fullkomligt älskar när Ricky Gervais slår uppåt utan att spara på krutet eller vika för någon. Han kliver, i min värld, aldrig över gränsen även om flertalet skådisar efter Golden Globe grät ut i medierna och menade på att man minsann kan vara rolig utan att vara dum. Snyft.
Amerikanerna borde dock ha varit varnade eftersom Ricky Gervais värmde upp med att vara lite småelak som värd i Golden Globe förra året. Nu är nog emellertid chansen/risken att han får hålla i tömmarna även nästa år tämligen små.
Visst kan man vara rolig på flera sätt. Men en värld där klyftorna bara tycks växa och människor överbetalas och placeras på pedistaler behöver ruskas om då och då. Att klappa bortskämda miljonärer mothårs är ett av de mest underhållande sätten att göra det på.
Go Ricky!
Nyligen var han nämligen värd för 2011-års Golden Globe i USA. Galan där amerikanska filmer hyllas, utländska filmer glöms bort i vanlig ordning och den penningstinna Hollywoodgräddan höjer varandra till skyarna. Ricky Gervais klev in på galan och drev hämningslöst med den ena stjärnan efter den andra. Han möttes av ömsom skratt och ömsom burop. Men han vek sig aldrig och höll samma vassa ton till det bittra slutet. Och jag vek mig av garv.
Gång efter annan får man bevis på att många megastjärnor, speciellt amerikanska, lider av en total avsaknad av självdistans. Det är därför jag fullkomligt älskar när Ricky Gervais slår uppåt utan att spara på krutet eller vika för någon. Han kliver, i min värld, aldrig över gränsen även om flertalet skådisar efter Golden Globe grät ut i medierna och menade på att man minsann kan vara rolig utan att vara dum. Snyft.
Amerikanerna borde dock ha varit varnade eftersom Ricky Gervais värmde upp med att vara lite småelak som värd i Golden Globe förra året. Nu är nog emellertid chansen/risken att han får hålla i tömmarna även nästa år tämligen små.
Visst kan man vara rolig på flera sätt. Men en värld där klyftorna bara tycks växa och människor överbetalas och placeras på pedistaler behöver ruskas om då och då. Att klappa bortskämda miljonärer mothårs är ett av de mest underhållande sätten att göra det på.
Go Ricky!
Den andra sidan...
Ja, jag vet. Jag har varit så där frånvarande igen. Den här gången har jag en ursäkt. Jag har lagt min själ i mitt hobbyprojekt. Jag älskar't! Häng med vettja! Klicka på den läbbigt fina loggan så är ni sen en del av folkfesten!
Strandsatt
Jag vill vara där. Jag vill göra allt bra. Jag vill sudda ut allt tvivel. Jag vill hitta den sista pusselbiten. Jag vill vara säker. Men. Jag kan inte vara där. Får inte vara där. Jag kan inte gör allt bra. Jag kan inte skaka av mig allt tvivel. Och jag hittar inte den sista pusselbiten. Hur gärna jag än vill.
Man kan försöka göra orden mindre vassa. Slipa ner udden och linda in dem i något mjukt. Men. Om budskapet är definitivt och oåterkalleligt. Då spelar det ingen roll. Det kommer bli öppna sår och det kommer bli fula ärr. För i den delade ekvationen finns inget nästan. Inga om. Och inga men.
Det är tomt nu. Det känns bekant men fullständigt främmande. Mycket staplas på ett par slokande axlar. Svek. Misslyckande. Blytung skuld. Och dubbel sorg. Jag minns det värsta av dygn. Hör än krampframkallande ord. Ser drömmar suddas ut och en värld som raseras. Men den här gången är det inte mina drömmar, inte min värld. Det är mitt verk.
Vet inte vad mörkret bär med sig. Och jag ser inte ljuset. Jag vet ingenting. Den ovetskapen är inte ämnad att delas. Den måste jag bära själv. Det är jag å andra sidan helt säker på.
Man kan försöka göra orden mindre vassa. Slipa ner udden och linda in dem i något mjukt. Men. Om budskapet är definitivt och oåterkalleligt. Då spelar det ingen roll. Det kommer bli öppna sår och det kommer bli fula ärr. För i den delade ekvationen finns inget nästan. Inga om. Och inga men.
Det är tomt nu. Det känns bekant men fullständigt främmande. Mycket staplas på ett par slokande axlar. Svek. Misslyckande. Blytung skuld. Och dubbel sorg. Jag minns det värsta av dygn. Hör än krampframkallande ord. Ser drömmar suddas ut och en värld som raseras. Men den här gången är det inte mina drömmar, inte min värld. Det är mitt verk.
Vet inte vad mörkret bär med sig. Och jag ser inte ljuset. Jag vet ingenting. Den ovetskapen är inte ämnad att delas. Den måste jag bära själv. Det är jag å andra sidan helt säker på.
Ta inga råd från mig
Jag vet, dom fungerar inget bra.
Bra, bättre, bäst
Bäst just nu:
Sämst just nu:
Det här är mitt sound track just nu när jag vandrar genom ett vitt 08-land. Vackert, vemodigt, briljant.
- Fyra dagar ledigt. Befriande oplanerade dagar dessutom.
- Faderns återkomst. Det må dröja sex dagar, men känslan av att få hem gubbskrället till verkligheten för en stund tillfredsställer redan.
- Fredrik och Filips årskrönika i Kanal 5 i går. Oblygt, ostelt, oväntat, politiskt inkorrekt och aldrig tråkigt.
- Att jag på äldre dagar insett det briljanta med The Cure. Jag kan för tillfället inte sluta lyssna på Pictures of you. Redan i introt är jag förlorad i gitarriff, basgångar och ljuv melankolisk brittpop.
- Att Manchester United ångar på och visar att traditionens makt är stor och att man inte måste köpa dyrt varje år för att lyckas.
- Att endast ett av "mina" fem tåg till och från jobbet under 2011 har varit mer än 10 minuter sent. Kanske är det ett bra SJ-år som nyss inletts?
Sämst just nu:
- Att det inte längre tycks vara möjligt att titta på "Mauros och Pluras kök" på TV8 Play. De må ha legat där länge, men det är ju först nu som jag vaknat till och tänkt njuta av alla avsnitt till fullo.
Det här är mitt sound track just nu när jag vandrar genom ett vitt 08-land. Vackert, vemodigt, briljant.
The King of Kong
En klok bekant tipsade mig nyligen om att se dokumentären The King of Kong. Nu har jag sett den, och nu skickar jag tipset vidare. The King of Kong är nämligen en av de roligaste, mest bisarra och snygga dokumentärer jag sett på länge. Egentligen räcker det med att ni ser trailern nedan för att på något sätt förstå.
De klassiska arkadspelen från 1980-talet är briljanta i sig. Karaktärerna som mentalt stannat kvar i den eran och lever för dessa spel är bara fantastiska. Att sedan lyckas hitta den med mest hybris och mest bisarra verklighetsuppfattning och göra honom till bad guy. Hitta den mest blödiga helylleförloraren och göra honom till good guy. Och krydda det med en meningslös kamp på liv och död samt en drös brutalcharmiga nördar - ja, det är inget annat än världsklass.
Efter att ha sett The King of Kong känns det helt plötsligt helt ok att jag ibland snöar in på trivialiteter. Med tanke på att det finns folk som lever med ett enda mål: Att uppnå en kill screen* på Donkey Kong.
*Se dokumentären så hajar du.
De klassiska arkadspelen från 1980-talet är briljanta i sig. Karaktärerna som mentalt stannat kvar i den eran och lever för dessa spel är bara fantastiska. Att sedan lyckas hitta den med mest hybris och mest bisarra verklighetsuppfattning och göra honom till bad guy. Hitta den mest blödiga helylleförloraren och göra honom till good guy. Och krydda det med en meningslös kamp på liv och död samt en drös brutalcharmiga nördar - ja, det är inget annat än världsklass.
Efter att ha sett The King of Kong känns det helt plötsligt helt ok att jag ibland snöar in på trivialiteter. Med tanke på att det finns folk som lever med ett enda mål: Att uppnå en kill screen* på Donkey Kong.
*Se dokumentären så hajar du.
För alltid tidlös
Alla ska vi någon gång dö. Varje år sätter alltid några kända personer punkt. För vissa är tiden kommen, för andra tar det slut allt för tidigt. Det märkliga är att man ibland berörs av kända människors död som om det vore en anhörig som gick bort. Så känns det för mig i Per Oscarssons fall. Jag är uppriktigt ledsen. Han var med i matchen i 83 år och skulle ju vara med minst lika länge till. Han skulle liksom alltid finnas där.
Jag var fem när han fängslade mig som Borka i Ronja Rövardotter. Jag var nio när han skrämde slag på mig som Fiolito i Ingen rövare finns i skogen. Och jag var femton när han blev min extra morfar i Kan du vissla Johanna.
Det är som det sista jag kommer minnas Per Oscarsson. Mysgubben. Som stod för en av de mest briljanta "kupperna" när han lät plaggen falla i Hylands hörna långt före min tid. Det minns jag ändå, för Per Oscarsson är tidlös. Och det kommer inte en olycksalig nyårsafton ändra på.
Per Oscarsson. Briljant och redan saknad.
Jag var fem när han fängslade mig som Borka i Ronja Rövardotter. Jag var nio när han skrämde slag på mig som Fiolito i Ingen rövare finns i skogen. Och jag var femton när han blev min extra morfar i Kan du vissla Johanna.
Det är som det sista jag kommer minnas Per Oscarsson. Mysgubben. Som stod för en av de mest briljanta "kupperna" när han lät plaggen falla i Hylands hörna långt före min tid. Det minns jag ändå, för Per Oscarsson är tidlös. Och det kommer inte en olycksalig nyårsafton ändra på.
Per Oscarsson. Briljant och redan saknad.
