Södermalm. När jag når Götgatsbackens topp och ser Medis skymta och Götgatan springa fram hugger det till. Inte av smärta. Men av tungsint nostalgi. Jag vet inte vad den här platsen gör med mig, men den har alltid fått mig på fall.
Jag går i mina gamla fotspår. Ett fjärran liv i varje gathörn. Det var här en del av mig föddes, det var här jag hittade hem. Jag känner igen varje sprucken gatsten, har berusat mig i varje vattenhål. Det förflutna krokar tag i mig, vi går arm i arm längs med gator jag ramlat fram så många gånger förr.
Så mycket puls, så mycket spänning, en så okomplicerad livslusta. En solitär tid som aldrig var ensam. En åtrå efter förgänglig passion som samsades med hägringen av en bestående tvåsamhet.
Bara några gathörn bort tog allt sin början. Folkungagatan. För ett ögonblick vill jag stoppa in en penna i livets kugghjul och sakta spola tillbaka. Jag vill står där igen. Möta blicken för första gången. Sitta ute trots att sommarvärmen sviker och äta en karibisk rätt jag aldrig prövat förut. Jag vill minnas varje ord. Jag vill gå Götgatsbacken upp, sida vid sida, och aldrig låta sanden i det timglaset rinna ut. Men allt har ett slut. Även förtrollade söderkvällar.
Jag går åt ett håll, upprymda individer åt ett annat. De grönvita halsdukarna sitter tätt knutna runt deras halsar. Leenden, skratt och sång. Ett vunnet slag innanför vita linjer. Jag avundas dem. Fotbollen har alltid varit mitt elixir, men inte nu. Trots ett rödvitt segertåg. Inget tränger igenom. Inget når ner hit.
Jag viker av från Götgatan. Sneddar över Ringvägen och letar mig ner till Årstaviken. Skanskvarn skymtar högt där uppe på andra sidan det mörka vattnet. Den utmanar min inre Don Quijote, men det här är ingen illusion. Kampen är på riktigt. Jag går förbi en man som för en helt annan kamp. Hans kundvagn är fylld till bredden med det han behöver för att överleva dagen. Hans steg är tungt och hans anlete är sargat. Våra blickar möts. De sorgsna ögonen talar till mig: Gläds över det du har, sörj inte det du mist. Jag önskar att jag kunde blidka honom.
Jag går längs med vattnet, en väg jag alltid älskat. En väg som har botat min själ fler gånger än jag kan minnas. Men inte i kväll. Människor passerar och ser ut att var fulla av liv. De tycks vara på det klara med att de existerar, att de har en given plats i en självklar tillvaro. Det är dit jag är på väg, men det är långt kvar. Ingenting känns på riktigt där jag befinner mig nu.
Jag stannar till vid en träbänk. Precis här gjorde jag avbön. Ett avlägset kapitel som plötsligt känns obehagligt påtagligt. Ett svek, en självrannsakan. Nu har jag fått smaka på det ena och drömmer om det andra. En tröstlös önskan med en motpart som är till synes oklanderlig. Oket får jag bära själv.
Det är en magisk höstkväll som göder och dämpar mitt vemod på samma gång. Jag når Tantolunden. På andra sidan grönskan ses fasaden torna upp. En fasad till ett annat sorgespel med andra styrkeförhållanden. Inga känslomässigt stängda dörrar ingen brist på moraliskt skärskådande. En eld som falnade men värme som bestod.
Jag är framme vid Hornstull. Min promenad tar slut här. Jag blickar ut över det skimrande vattnet. Mot Liljeholmsbron. Mot den delen av Stockholm där ett första hem skapades, i det lilla. Där två blev ett. Som snart blev till tre. Som sen blev fyra. Som nu har blivit en siffra i statistiken. Motvilligt kliver jag ner i tunnelbanan. Sätter mig på ett tåg som rusar fram. Precis som livet.
