Ända sedan jag sent om sider upptäckte The Office har jag hållt Ricky Gervais som en av de mest briljanta komikerna i humorvärlden. Jag är fullständigt såld på hans britiskt cyniska, ironiska och oblyga stil. Nu har han klättrat upp ytterligare ett par pinhåll på min stege.

Nyligen var han nämligen värd för 2011-års Golden Globe i USA. Galan där amerikanska filmer hyllas, utländska filmer glöms bort i vanlig ordning och den penningstinna Hollywoodgräddan höjer varandra till skyarna. Ricky Gervais klev in på galan och drev hämningslöst med den ena stjärnan efter den andra. Han möttes av ömsom skratt och ömsom burop. Men han vek sig aldrig och höll samma vassa ton till det bittra slutet. Och jag vek mig av garv.

Gång efter annan får man bevis på att många megastjärnor, speciellt amerikanska, lider av en total avsaknad av självdistans. Det är därför jag fullkomligt älskar när Ricky Gervais slår uppåt utan att spara på krutet eller vika för någon. Han kliver, i min värld, aldrig över gränsen även om flertalet skådisar efter Golden Globe grät ut i medierna och menade på att man minsann kan vara rolig utan att vara dum. Snyft.

Amerikanerna borde dock ha varit varnade eftersom Ricky Gervais värmde upp med att vara lite småelak som värd i Golden Globe förra året. Nu är nog emellertid chansen/risken att han får hålla i tömmarna även nästa år tämligen små.

Visst kan man vara rolig på flera sätt. Men en värld där klyftorna bara tycks växa och människor överbetalas och placeras på pedistaler behöver ruskas om då och då. Att klappa bortskämda miljonärer mothårs är ett av de mest underhållande sätten att göra det på.

Go Ricky!