I dag fyller en av mina absolut bästa vänner år. Jag har försökt formulera den här texten ett tag nu. Skriver. Raderar. Börjar om. Fastnar. Det är svårt att sätta ord på vad som gör Göran "GG" Gustafsson så bra. Än svårare att beskriva
hur viktig han är för mig.
En sak är helt klar. GG kom till världen 50 år för tidigt. Eller så var det jag som var ett halvt sekel för sen. Att GG i dag fyller 90 år är svindlande, fantastiskt, men också helt ur led. Vi är ju jämnåriga, postiljonen och jag. Vi är vapendragare som på så många sätt går sida vid sida i tillvaron.
Det var fotbollen som förde oss samman för snart 30 år sedan. Den är fortfarande ytterst central, denna ljuvligaste av sporter. Min och GG:s gemensamma resa med det röda vita laget är värt ett kapitel för sig. Ett vackert sådant. Men fotbollen är långt ifrån allt. Vi delar så mycket mer. Samma syn på livet, samma värderingar och samma nyfikenhet. Jag på det som var då, han på allt som är nu.
Båda två är förtjusta i att dricka allt för många koppar kaffe, äta ungsvärmda bullar och prata om genuina människor. Eller prata om vad som helst egentligen. Ofta strunt. Förträffligt hjärtevärmande strunt. I timmar. På varsin pinnstol.
Nästan ingen kan få mig att skratta som GG. Han är en av de roligaste människorna jag känner. Han är vass, på hugget och har vårdat sitt barnasinne ömt. Jag älskar att hjärtligt driva med postiljonen och höra ett "tack för den" följt av hans fnittriga skratt.
"Tack för att du finns". Så avslutar GG alla samtal och alla möten vi har. Han säger det lika genuint varje gång. "Detsamma". Svarar jag. Det känns otillräckligt. Men å andra sidan vet jag inte vilka ord jag skulle använda för att få GG att förstå. Få honom att förstå hur betydelsefullt det är att han finns, för mig. Blotta tanken på en tillvaro utan honom gör mig livrädd.
Han får helt enkelt se till att leva 30 år till, minst.
Kommentera