Nyp mig. Kan något vara så här själavårdande?
Vi hann bara slänga i oss frukost, sedan rullade vi. Det rådde en viss skepsis i bilen. Två unga själar på mot sin första fotbollsmatch, sitt första besök på Stora Valla. En far osäker på hur allt skulle tas emot.
Ett tvåtimmarsstopp i Karlskoga. Kära vänner, barnalek, lunch och kaffe med en vy över Möckeln. Innan sista kvarten in mot Stora Valla.
Jag skulle kunna skriva långrandig och grandios prosa om alla känslor. Om att rulla in i Degerfors med barnen i bilen en gnistrande sommardag inför en fullsatt allsvensk match.
Om att tillsammans gå från Bergsgatan ner mot sorlet. Se döttrarna obekymrat och hemtamt dansa omkring runt Stora Valla. Möta postiljonens lyckliga blick.
Om att, med barnen i famnen, fira ett segerrusigt rödvitt lag. Få ynnesten att knyta ihop säcken med Bengt Hagström på den mest heliga av platser.
Om att få rulla hem med två frälsta barn genom ett soldränkt landskap. Att få se dem uppleva allt. Att få se dem förstå.
Oförglömligt.
Jag borde inte lägre bli förvånad. Men jag förundras likväl. Av platsen, laget, föreningen, människorna och allt som det gör med mig.
Hur ett till synes uträknat gäng reser sig, igen. Och tar mig med upp, ännu en gång.
Som jag behövde det här. Jösses, som min själ behövde allt det här. Tack. Älskade Degerfors.
Degerfors IF,
