På farsdag var jag en sliten farsa. Dagen försvann som den kan göra numera och jag tog mig för att ringa min egen farsa för sent. Han hade hunnit somna.
Han är tröttare nu än han var på den där stranden i Santiago de los Caballeros, Dominikanska Republiken, för elva år sedan. Vissa dagar är han för trött. Andra dagar bär inte hans bräckliga röst. Men dagen efter ringde jag i tid, då var han
pigg och rösten var med honom.
Parkinson har stukat min far men inte sänkt honom. Livet har prövat vår relation men inte knäckt den. För hur många skavanker det än må finnas så är jag så otroligt tacksam för allt det min pappa har gett mig. På sitt sätt, på det sätt han lärt sig hur.
Han har gett mig kärlek, värme, kunskap, humor, äventyr, ett förjävla fint löpsteg, skrivandets gåva och en obotlig tro på solidaritet och rättvisa.
Kärlek är inte alltid enkel, men den är alltid värd att kämpa för. Oavsett om det är fars dag eller dagen efter.
Just det ja, glömskan, den har jag fått av min far också. Tack för det, verkligen. ❤️
