I tre veckor har livet varit på paus. Jag har balanserat på en slak lina. Ingenting har känts på riktigt. Ingenting förutom mina barn. I dag fyller mitt äldsta fem år.
Minna-Lo Signe Isabella. Jag vet inte när det ska sluta kännas overkligt. Att hon faktisk är mitt. En del av mig. Jag minns knappt vem jag var innan henne. Och jag vill inte veta vem jag skulle vara utan henne.
Jag lever för de där små stunderna när hon får mig att tappa andan. De där stunderna som påminner mig om att jag är den lyckligaste mannen på jorden. När hon inte vill släppa greppet runt min hals. När hon lägger sin panna mot min och ger mig den där blicken. När hon skrattar så hon kiknar. När hon övervinner en rädsla och strålar av stolthet. När hon somnar tätt, tätt intill.
En dag kommer hon förstå hur viktig hon är för mig. Och hur hon just i denna stund räddade mig från att falla. Bara genom att finnas till. Älskade barn.
