Det är när livets terräng rämnar som äkta vänner är oumbärliga. Vänner som är förtrogna med alla dina defekter, som ser din bärkraft och som vet vad du har i ditt bagage. Vänner som ger dig trygghet att kapitulera.
Och vänner som ser till att du blir en komersiell fotomodell. För en dag i alla fall.
Klockan 06.30 på torsdagsmorgonen hämtade Fredrik upp mig. Luften var kvav, som en påminnelse av nattens vanvettiga åskväder. Vi rullade förbi macken och hämtade upp Greger innan vi tog sikte på Flen.
På ICA var det full aktivitet trots att det var över en timme till öppning. Det var inventering och hela butikens sortiment skulle ses över och räknas. Vi blev ett udda inslag med blixtrar och kameror bland alla arbetsmyror.
I nästan tre timmar agerade jag pappa på handlingstur. Sedan var mitt dagsverke över. Det firade vi med en tur till Flens golfklubb och deras driving range.
Jag kan inte spela golf, jag har försökt några gånger för halva mitt liv sedan utan några minnesvärda resultat. Det var mitt livs första besök på en driving range och det kan omöjligt ha varit någon vacker syn att beskåda de tre slentrianmässigt klädda
karlarna stå och svinga utan vare sig teknik eller finess.
Men upplevelsen var över förväntan. Efter att ha slagit hål i luften ett antal gånger och slagit några sneda studsande slag började bollarna flyga längre och längre. Driving rangen i Flen ligger vackert belägen vid Torpsjön som är utrustad
med två flytande greener. När jag fick till en ren träff med järnsjuan och såg hur bollen seglade förbi 100-metersskylten var det som att demonerna följde med, klöv vattenytan och sjönk ner till Torpsjöns botten.
Vi unnade oss två korgar med bollar var innan vi firade våra eminenta slag med varsin pizza på klubbhusets restaurang. Det var inte sista gången jag åkte till Norrtorp för själavårdande svingar.
