Min kära vän Lojan sade det bäst, det kändes som att aldrig ha varit borta och alltid varit borta. På samma gång. Nu har det gått tre veckor sedan jag drog in den höstlika sommarluften i mina lungor utanför terminalporten på Arlanda. Och det är över fem månader sedan jag för första gången vaknade upp av en hes förvirrad Nicaraguansk tupp i ett norskt kollektiv.
Om mindre en vecka är jag tillbaka på samma redaktion jag lämnade i februari och känslan av att jag aldrig varit borta blir allt starkare. Att ha varit långt borta är en statussymbol, ett tecken på att du levt ditt liv till det yttersta. Sägs det. Men jag är inte ute efter medlemskap i de världsvanas riksförbund, jag vill bara se hela världen. Förövrigt är jag redan hedersmedlem i de motsägelsefullas riksförbund och har insett att jag aldrig kommer att nå mitt mål. Men kanske komma en bit på vägen.
Jag saknar känslan av vardag i Léon, att inte jaga upplevelser utan leva mitt i bland dem. Det saknar jag. Och alla dom jag upplevde det tillsammans med. De saknar jag. Någon kanske un poco mas än andra. Kvällarna i en gungstol i Casa Santiago där samtalsämnena aldrig tog slut. De omskakande bussturerna till Las Penitas, genom landsbyggd, nyfikna ögon och ärliga leenden. En paus i skuggan under en palm. En annan paus på språng in i det inte så stilla havet. Mannen med flaskorna, mannen som var frälst, kvinnan som var liten på jorden men sannerligen stor i orden och Franks beunos notches. Jag saknar allt.
Men jag gillar ju Stockholm. Det gör jag. Som fan. Så jag ska inte klaga. Men sakna tänker jag göra likt förbannat.
Då: För si så där fem månader sedan, första besöket på studiecentret på
Las Penitas vid Stilla havets kust. Dra på trissor som jag saknar det!
Om mindre en vecka är jag tillbaka på samma redaktion jag lämnade i februari och känslan av att jag aldrig varit borta blir allt starkare. Att ha varit långt borta är en statussymbol, ett tecken på att du levt ditt liv till det yttersta. Sägs det. Men jag är inte ute efter medlemskap i de världsvanas riksförbund, jag vill bara se hela världen. Förövrigt är jag redan hedersmedlem i de motsägelsefullas riksförbund och har insett att jag aldrig kommer att nå mitt mål. Men kanske komma en bit på vägen.
Jag saknar känslan av vardag i Léon, att inte jaga upplevelser utan leva mitt i bland dem. Det saknar jag. Och alla dom jag upplevde det tillsammans med. De saknar jag. Någon kanske un poco mas än andra. Kvällarna i en gungstol i Casa Santiago där samtalsämnena aldrig tog slut. De omskakande bussturerna till Las Penitas, genom landsbyggd, nyfikna ögon och ärliga leenden. En paus i skuggan under en palm. En annan paus på språng in i det inte så stilla havet. Mannen med flaskorna, mannen som var frälst, kvinnan som var liten på jorden men sannerligen stor i orden och Franks beunos notches. Jag saknar allt.
Men jag gillar ju Stockholm. Det gör jag. Som fan. Så jag ska inte klaga. Men sakna tänker jag göra likt förbannat.
Då: För si så där fem månader sedan, första besöket på studiecentret på
Las Penitas vid Stilla havets kust. Dra på trissor som jag saknar det!
