I dag den sjunde januari 2021 gick min pappa Leif Berggren bort. Han blev 76 år.
Mitt hjärta är krossat. Även om pappa var svårt sargad av Parkinsons sjukdom, som han diagnostiserades med för nästan precis 15 år sedan, så går det aldrig att förbereda sig för den här dagen.
För i den svaga och stukade kroppen, bortom det sviktande talet, trötta blicken och falnande glöden fanns pappa alltid kvar. Den pappa jag älskade förbehållslöst trots alla hans mänskliga snedsteg och otillräckligheter.
Han var en pappa med en varm och ständigt närvarande humor. En pappa som kunde konsten att entusiasmera och inspirera. En pappa med starkt politiskt engagemang och en obeveklig tro på allas lika värde. En pappa fylld med idéer som alltid hade minst ett orealistiskt, ogenomtänkt och ogenomförbart projekt på gång. En pappa nyfiken på världen och människan i allmänhet och ungdomen i synnerhet. En pappa som inte höll tyst. En pappa som kunde förlora sig helt i sportens värld. En pappa med skrivandets gåva. En pappa med löpandets talang. En pappa med fel och brister. En pappa med ett gott hjärta. Min pappa.
Pappa var en lustfylld sökare, en akademiker, ett socialt kreatur. Men mest av allt var han en löpare. En av Sveriges mest lovande medeldistanslöpare i sin ungdom. Iklädd Smedby AIS svartgula dress. Min stolthet över pappas löptalang har aldrig svalnat. Den bär jag än. Han löpte från arbetarhemmet på Ljuragatan i Norrköping, med SAIS klubblokal i källaren, ut på en klassresa som tog honom till Ljungskile, Malmköping, Mellansel, Stockholm, världen och hem till Norrköping igen. Men den inre resan tog ändå aldrig riktigt slut.
Jag önskar att jag hade hunnit säga allt till honom en gång till. Få berätta hur viktig han var för mig. Hur stolt jag alltid var över honom trots livets djupa svackor. Hur mycket han var värd för mig. Jag önskar att jag hade fått lite mer tid.
Jag älskar dig pappa.❤️
Kommentera