Det fanns en tid då jag trivdes med fiskandet. Lättsamheten. Skummandet på ytan. Det passade mitt lynne och mitt liv. Jag dansade fram bekymmerslöst.
Så en dag slängde jag iväg en krok. En hemlighetsfull profil. En bra känsla. Meddelandet ledde till ett möte. En tvåsamhet. Ett giftemål. Två barn. Ett uppbrott. En vänskap. Det var ett anspråkslöst meddelande som onekligen gav bra utdelning.
Sen var jag där igen. I grytan. Lite mer ärrad. Långt mer luttrad. Men inte lika uthållig. För nu är jag trött. Jag är trött på att inget känns äkta. Inget känns ärligt. Jag är trött på pseudobekräftelse. På att stå med kölapp i hand. Trött på oärligt intresse. Jag är trött på konstlade ömhetsbetygelser. Trött på undanflykter och googlade frågor. Trött på nyckfulla samtal som ständigt snuddar vid iskall tystnad.
Jag är trött på spelet, som ingen säger sig spela. Men som aldrig tar slut.
Det känns så irrelevant, så tomt. Som att alla har blicken på horisonten, mot nästa mål. Nästa fångst. Det finns alltid något bättre. Någon utan sprickor i fasaden. Det finns ingen tid att släppa garden. Ingen tid att riskera något. Ingen glöd. Ingen sårbarhet.
Nyss var jag okej med det. Jag spelade med. Nu står det mig upp i halsen. Det känns meningslöst, bortkastat. Jag har inte blivit bränd. Jag har blivit likgiltig.
Men kanske måste jag delta. Inta min plats. Med mössan i hand. Och vänta på att det där meddelandet ska komma min väg.
Kommentera