Nu var det slut på det roliga. När jag skriver detta har jag lämnat Australien, detta inlägg publiceras på Shipols frlygplats i Amsterdam, men det skrevs på en av de mest deprimerande flygplatserna jag har vistats på, i Kinesiska Guangzhou. En steril stålskapelse med en antal hundra meter lång hall för utrikesavgångar utrustad med tre trötta restauranger, ett tiotal affärer med krimskrams och rader med ångestgråa och spygröna stolar. Dessutom har de ett rökrum som sprider sin odör i en viss del av plåtlådan. Jag skrev inlägget upptryckt i ett hörn bortom ångorna.
I boskapshallen här i Kina hann jag med att spä på min kolesterolmaxade diet med att moffa i mig en pizza, eller vad ”kockarna” gissade sig till var en pizza. Jag lyssnade till förvirrade Kinesiska servitriser med bristfälliga kunskaper i det engelska språket få skit ifrån två unga amerikanska damer med attitydproblem. Och åkte ett antal gånger på rullbanden, största nöjet i Guangzhou.
Nu till mer goda nyheter. Den drygt nio timmar långa flygresan från Melbourne gick förvånansvärt smärtfritt, detta trots att jag med fasa kunde konstaterade en tickande bomb (ett barn i tvivelaktig ålder) två säten ifrån mig när jag slog mig ner. Ungen hölls sig dock, relativt, lugn och jag fick på något mirakulöst sätt nio timmar att försvinna i ett kick. Även den tolv (!) timmar långa flygningen från Guangzhou till Amsterdam gick bra, mycket tack vare inhadlade ögonskydd, nackkudde och öronproppar samt en näve av Courtneys dövande allergitabletter.
Än mer goda nyheter hämtas från den sista dagen i Melbourne, en briljant månad på resande fot avslutades på ett smått hysteriskt sätt. Dagarna som ledde fram till crescendot på Melbourne Cricket Ground kan dock inte på något sätt beskrivas som hysteriska. Vinfrossan i Tasmaninen resulterade i två dagars bakrus. Aktiviteterna blev därefter. Solen gav oss ett strandhäng på Elwood Beach, utöver det blev det filmkvällar i den eminenta lyan på North Road och tv-häng med Courtney hemma hos Belinda och Prinith. Där fick vi en försmak på torsdagens begivenhet då vi fick se två timmars Fotty Night, motsvarigheten till Sveriges Fotbollskväll. Fast kul.
Innan vi kommer till vår fottydebut ska jag bara kort redogöra för hur ståndaktigt, eller högfärdigt om man så vill, vi bodde de tre sista nätterna. Pensionären Marilyns hus, vars studio med egen ingång och toalett som vi hyrde in oss i, ligger nämligen i Melbournes motsvarighet till Djursholm. Slott och herrgårdar i miniatyr ligger på rad längs vattnet i Brighton och du kan slänga in en och annan tennisbana och en handfull pooler också. Vi kände oss en smula malplacerade men trivdes förträffligt hos den italienbördiga Marilyn som tog hand om oss likt en öm mormor.
Vyn från våra platser på MCG.
Nog om det, nu kastar vi oss in i matchen på MCG, som de flesta australiensare kallar Melbourne Cricket Ground, i torsdags kväll. I Australien är deras egen fotboll, som kallas Aussie Rules eller fotty kort och gott, den utan tvekan största sporten. Det var i delstaten Victoria, där Melbourne är säte, som sporten föddes och där är den ännu klart dominant. Närmare hälften av ligans (AFL) lag kommer från staden och vi gick för att se derbyt mellan Richmond Tigers och Carlton Blues. Vi fick sällskap av 62 035 till. Vi var där drygt en och en halv timme innan match och redan då insåg vi hur stort fotty är i Melbourne. Det var full kommers kring den enorma arenan som användes redan i OS 1956. Jag köpte mig en Richmond-halsduk och därmed hade vi investerat våra sympatier.
Fotty är som en blandning av rugby, fotboll, brottning, MMA och en handfull andra sporter. Det går i korta drag ut på att skjuta en oval boll mellan två vita stolpar, men främst handlar det om att överleva. För tro mig, fotty får fotboll, hockey och handboll att framstå som vattengympa i jämförelse. Vi satt på den översta sektionen men kunde trots det med lätthet höra smällarna när de testosterondopade karlarna drabbade samman nere på den ovala planen. Och karlarna är överallt, 18 spelare i varje lag springer omkring och misshandlar varandra i hopp om att vinna bollen. Efter varje avblåsning bröstar de dessutom upp sig och utdelar en handfull smällar på den motspelare som står närmast.
Maken till händelserik matchosport har jag aldrig varit med om och heller aldrig en så entusiastisk publik. Richmond ryckte snabbt åt sig ledningen och Carlton låg efter halva matchen under med nästan 40 poäng. Med fem minuter kvar var det dock utjämnat 84-84 och Carltonfansen, som var i minoritet, gick bananas. Det var dock inget jämfört med så skogstokigt glada Richmondsupportrarna blev när hemmalaget reste sig och avgjorde i slutskedet. Vi hade fått se en galen match försäkrade gentlemannen från Perth som satt bredvid oss och förklarade vad som hände under matchen. Det behövdes, den första quartern satt vi nämligen som två frågetecken. Vi skred efter slutsignalen extatiska mot Brighton och nynnade så smått på Richmonds klämkäcka segerhymn. Och en sak är säker, Aussie Rules!
Jag lyckades fånga stämningen vid sista målet och den efterföljande slutsignalen.
