Guantanamera, det är en riktigt klassiker. Det är försenade plan också. Just nu upplever jag bägge tingen. Kan inte låta bli att nynna med lite på den klämkäcka melodin samtidigt som jag spanar ut på raderna av tomma plaststolar. Allt annat än klämkäckt. Jag är i Costa Rica, på flygplatsen i San Juan. Just nu lutar jag mig emot det gröna plychtyget som täcker den lilla myshörnan som upprättats för alla flygplansväntande och gratissurfande resenärer. Två timmar ska jag slå ihjäl här innan jag beger mig mot Nicaragua. Igen.
Det sticker lite i ögonen, en påminnelse om dålig sovform. Om den där jävla tuppen. Om Dominikanska Republiken.
Jag och Tommy-Boy kom dit för en dryg vecka i jakt på lugn och med drömmar om en strand av rang. Vi möttes av skeptiska blickar på flygplatsen i Santo Domingo. Blickar som förföljde oss under en fyra timmar lång busstur, till Santioago, genom ett Dominikanska Republiken i regnkaosets grepp. Samma blickar från andra bistra anleten såg oss vada i knähögt vatten, kasta oss in i en taxi och till slut rulla fram till en blöt, blek gestalt. Med en välkomnande blick. Den gamla farsan.
Regnkaoset blåste bort ett par dagar senare. Men vi gav oss i kast med ett annat inferno. Så här är det nämligen, om du inte kan spanska, inte är ett barn av den Centralamerikanska hustler-kulturen och tror lite för mycket på det goda i människan. Då kan du lätt byte i Dominikanska Republiken, som pappa Berggren. Han sålde sin själ till Mario, en hyresvärd med ett fastgjutet, inställsamt leende och skrupelfri sinne. Så nu bor pappa Berggren i en lägenhet som ligger vackert belägen och som har alla möjligheter att bli ett hem av rang. Men inget funkar. Och Mario bara ler och glider undan.
Vi gled också undan för ett par dagar. Hittade stranden från paradiset, vid Karibiska havet i Rio San Juan, ett par timmars bussfärd från Santiago. Där hittade vi också Loco-David. En nioårig parvel som blev vår bästa vän. I två dagar. Sedan åkte vi tillbaka till Santiago, pappa, Mario och den där förbannade jävla tuppen. Jo ni förstår, den där valsen om att tuppar bara gal när solen smyger upp på morgonkvisten, det är inget annat än en fet myt. Redan i Léon blev jag och Tommy varse om tuppens totala avsaknad av tidsuppfattning och hänsyn. I Santiago fick vi det bekräftat cirka fem meter från huvudkudden. I form av Marios (såklart) tuppar som turades om att låta desperata, vrålkåta och deprimerade på samma gång från klockan två på natten till lunch. Näst sista natten gjorde Tommy en ”Falling Down”, tappade besinningen, smög ut i natten och gjorde sig skyldig till lite smått djurplågeri. Jag såg dock genom fingrarna. Och log.
Nåja, det finns en del mer att skriva hem om vad gäller Dominikanska Republiken. Men jag nöjer mig med att konstatera att befolkningen i landet tycks ha jävligt svårt för och le. Förutom Loco-David förstås, ett föredöme. Men så är jag också en smula restrött nu och kanske inte i stånd att ge det lilla ö-riket ett rättvist omdöme. Så jag skiter i det.
Det sticker lite i ögonen, en påminnelse om dålig sovform. Om den där jävla tuppen. Om Dominikanska Republiken.
Jag och Tommy-Boy kom dit för en dryg vecka i jakt på lugn och med drömmar om en strand av rang. Vi möttes av skeptiska blickar på flygplatsen i Santo Domingo. Blickar som förföljde oss under en fyra timmar lång busstur, till Santioago, genom ett Dominikanska Republiken i regnkaosets grepp. Samma blickar från andra bistra anleten såg oss vada i knähögt vatten, kasta oss in i en taxi och till slut rulla fram till en blöt, blek gestalt. Med en välkomnande blick. Den gamla farsan.
Regnkaoset blåste bort ett par dagar senare. Men vi gav oss i kast med ett annat inferno. Så här är det nämligen, om du inte kan spanska, inte är ett barn av den Centralamerikanska hustler-kulturen och tror lite för mycket på det goda i människan. Då kan du lätt byte i Dominikanska Republiken, som pappa Berggren. Han sålde sin själ till Mario, en hyresvärd med ett fastgjutet, inställsamt leende och skrupelfri sinne. Så nu bor pappa Berggren i en lägenhet som ligger vackert belägen och som har alla möjligheter att bli ett hem av rang. Men inget funkar. Och Mario bara ler och glider undan.
Vi gled också undan för ett par dagar. Hittade stranden från paradiset, vid Karibiska havet i Rio San Juan, ett par timmars bussfärd från Santiago. Där hittade vi också Loco-David. En nioårig parvel som blev vår bästa vän. I två dagar. Sedan åkte vi tillbaka till Santiago, pappa, Mario och den där förbannade jävla tuppen. Jo ni förstår, den där valsen om att tuppar bara gal när solen smyger upp på morgonkvisten, det är inget annat än en fet myt. Redan i Léon blev jag och Tommy varse om tuppens totala avsaknad av tidsuppfattning och hänsyn. I Santiago fick vi det bekräftat cirka fem meter från huvudkudden. I form av Marios (såklart) tuppar som turades om att låta desperata, vrålkåta och deprimerade på samma gång från klockan två på natten till lunch. Näst sista natten gjorde Tommy en ”Falling Down”, tappade besinningen, smög ut i natten och gjorde sig skyldig till lite smått djurplågeri. Jag såg dock genom fingrarna. Och log.
Nåja, det finns en del mer att skriva hem om vad gäller Dominikanska Republiken. Men jag nöjer mig med att konstatera att befolkningen i landet tycks ha jävligt svårt för och le. Förutom Loco-David förstås, ett föredöme. Men så är jag också en smula restrött nu och kanske inte i stånd att ge det lilla ö-riket ett rättvist omdöme. Så jag skiter i det.
