Jobb följt av föräldramöte och en sen kväll med barnen. En dag som liksom bara försvann. Kanske lika bra.
I dag skulle pappa ha fyllt 78 år. För ett år sedan sänkte vi ner hans urna. Det känns. Sorgen och saknaden är inte längre bedövande eller definitiv. Tiden gör vad tiden gör. Men taggen sitter där. Och stunderna kommer.
Stunder då jag önskar jag kunde ringa. För att prata om de små sakerna. Det triviala men ack så angelägna. Som MoDo. Att få andas den rödavitagröna optimismen tillsammans. Och Degerfors. Att få avhandla och förundras över brukets förvandling.
Stunder då jag önskar att han hade fått se hur hans barnbarn tar sig an livet. Hur de omfamnar hans födelseort. Och hur de pratar om sin farfar. Han finns kvar. Hos dem, hos mig. Jag önskar att han fick veta det.
Och jag önskar han visste att det är tack vare hans cykel som mitt livspussel går ihop. Bara en sådan sak. Ibland känner jag starkt, i mitt agnostiska sinne, att han faktiskt vet. Att han ser. Oavsett vad, grattis pappa. Du är saknad.
