Mitt grepp blev allt mer krampaktigt och jag insåg plötsligt vad det där handtaget vad bra för. Min far hade blyfot och vi susade genom ett nyvaket Stockholm. Tiden var knapp, det är den nästan alltid för min far. En timme senare härskade ännu mörkret och jag somnade om.
Det tog emot. Men jag lade krokben för mina fördomar, och klev in. Jag ville inte bli en av de utslagna. Och det blev jag inte heller. Sa en röst som bröt på finska och likgiltighet.
Efter mörkrets inbrott tömde jag en termos kaffe. Tillsammans med ett kärt återseende på Café String. Vi tjingade lyor med blommiga tapeter på Nytorgsgatan och silade vattnet som strömmat under broarna tills den viskande servitören vred av kranen.
Vi fortsatte till fots. Lovordade fasader längs Skånegatan. Utbytte kval om eftervärlden mellan husen på Åsögatan. Svängde in på Östgötagatan mitt i en mening om stadens tåga och umbäranden. I skenet av gatlyktor och förlorade blickar vid Björns trädgård vände vi på klacken. Lyfte blickarna mot Tjärhovsgatan. Målet var satt; Ett skinande säte.
En park utan namn. Granne med vitlöksbröderna Olsson och de som vågade ta ton. Vi la oss på den lysande sittplatsen. Likt två frusna ostbågar och allt var blev lite blåare. Vi spanade mot oändligheten men nådde bara till en karda av nakna grenar.
Runt hörnet. Förbi upptäckarens härbärge. Några få trappsteg och ett andetag av häpnad. En sublim vandring genom Katarinas storslagna sista viloplats. Och förenande tankar om klenmod och enfald.
En avstickare. För att greppa ett nytt perspektiv. Av vår fristad. Likt fåglar i bur. Vi hade fått smak. Ville ha mer.
Kalla fötter i trånga skor längs medfaren kullersten. Här bodde bödeln som fick smaka på sin egna medicin. Mästern Mikael. Men det var länge sedan. Nu gjuts här inte längre något blod. Allt är frid. Och reserverat. Precis som Cornelis. Som spanar ut över Stadsgårdshamnen. Vi gjorde honom sällskap. Tillfredsställde mörkerseendet med nattens fulla glans i samspel med det frånstötande svarta vattnet.
Upploppet, vid sidan av en behärskad Katarinaväg. Sortin, vid den alltid så vitala slussen. Snart trampade jag igen. Ensam. Och lyssnade till mörkrets sista trummor som dånade ut. Längs Götgatan. En bra kväll tänkte jag. När utmattningen la handen på min axel. I samma stund som Skanstullsbron gav mig gratis fart ner mot bajenland.
Det var då, en lysande kväll i ett strålande Stockholm.
Det tog emot. Men jag lade krokben för mina fördomar, och klev in. Jag ville inte bli en av de utslagna. Och det blev jag inte heller. Sa en röst som bröt på finska och likgiltighet.
Efter mörkrets inbrott tömde jag en termos kaffe. Tillsammans med ett kärt återseende på Café String. Vi tjingade lyor med blommiga tapeter på Nytorgsgatan och silade vattnet som strömmat under broarna tills den viskande servitören vred av kranen.
Vi fortsatte till fots. Lovordade fasader längs Skånegatan. Utbytte kval om eftervärlden mellan husen på Åsögatan. Svängde in på Östgötagatan mitt i en mening om stadens tåga och umbäranden. I skenet av gatlyktor och förlorade blickar vid Björns trädgård vände vi på klacken. Lyfte blickarna mot Tjärhovsgatan. Målet var satt; Ett skinande säte.
En park utan namn. Granne med vitlöksbröderna Olsson och de som vågade ta ton. Vi la oss på den lysande sittplatsen. Likt två frusna ostbågar och allt var blev lite blåare. Vi spanade mot oändligheten men nådde bara till en karda av nakna grenar.
Runt hörnet. Förbi upptäckarens härbärge. Några få trappsteg och ett andetag av häpnad. En sublim vandring genom Katarinas storslagna sista viloplats. Och förenande tankar om klenmod och enfald.
En avstickare. För att greppa ett nytt perspektiv. Av vår fristad. Likt fåglar i bur. Vi hade fått smak. Ville ha mer.
Kalla fötter i trånga skor längs medfaren kullersten. Här bodde bödeln som fick smaka på sin egna medicin. Mästern Mikael. Men det var länge sedan. Nu gjuts här inte längre något blod. Allt är frid. Och reserverat. Precis som Cornelis. Som spanar ut över Stadsgårdshamnen. Vi gjorde honom sällskap. Tillfredsställde mörkerseendet med nattens fulla glans i samspel med det frånstötande svarta vattnet.
Upploppet, vid sidan av en behärskad Katarinaväg. Sortin, vid den alltid så vitala slussen. Snart trampade jag igen. Ensam. Och lyssnade till mörkrets sista trummor som dånade ut. Längs Götgatan. En bra kväll tänkte jag. När utmattningen la handen på min axel. I samma stund som Skanstullsbron gav mig gratis fart ner mot bajenland.
Det var då, en lysande kväll i ett strålande Stockholm.
