Jag var i Degerfors i går. Vad jag ska säga om det har jag egentligen ingen aning om.
Det finns så mycket att säga om de 15 milen tillsammans med Järnspöket i postiljonens röda Toyota Yaris som knakade i fogarna när det gick snabbare än 90 kilometer i timmen. Om diskussionerna kring livet, rödvit och det rödvita livet.
Vi kan prata om promenaden till matchen genom ett Degerfors som höll andan. Om hur vackert ett Stora Valla på håll är när elljusens sken, pyroteknikens rök och Vulkanernas muller stiger upp ovan träden i Kanadaskogen.
Laget. Vi kan prata om det här laget tills första snön faller. Om hur ett utspelat, uträknat och utskrattat lag blev något annat. Hur de vägrade kapitulera, hur de hittade en väg och hur de aldrig slutade tro. Vi kan prata om hur det gick till, men jag kommer nog aldrig förstå.
Vi kan säga ett och annat om matchen. Hur vi bröstade mardrömsstarten och fullständigt körde över kamraterna från Göteborg. Om vilken ynnest det är att få andas den värmländska luften kvällar som denna.
Det går inte att prata nog om alla som gör Degerfors IF. Om den forne ordföranden som gick och trampade i tuvor på planen i paus. Om firandet, hyllningen till "Stisse". Om alla andra som bär IF på sina axlar.
Det finns för all del vissa saker att säga om att jag och Järnspöket famlade i nervös dimma och gömde oss bakom souvenirshopen när 3-1-målet rullade in. Om hur vi hoppkramdansade på Stora Vallas kortsida innan vi svävade mot bilen.
Vi kan prata om den leende resan hem, förbi järnverket, Älgsjön och Svartå genom det kompakta höstmörkret. Om att få dela stunden och glädjen. Om att kliva in hos postiljonen vid midnatt och se den rödvita gnistan i hans ögon.
Jag skulle kunna säga mer om allt det där. Men jag vet inte riktigt hur.
#degerforsif
Degerfors IF,
Kommentera