Jag har sprungit en mara. Själen har sprungit två. Tre månader av en inre kamp och en yttre reformation. Jag har tvivlat, men aldrig gett upp. Jag har famlat efter svar och funnit klokhet. Jag har tappat fotfästet och hittat jämnvikt. I förtrogenheten. I tryggheten. Jag har fallit. Rest mig. Och fallit igen.
Nu står jag. På ett fundament av tillförsikt. Men är noga med vart jag sätter foten. Var nästa steg landar. Inget är givet. Men ljuset är på riktigt. Kanske är det förnuftets instinkt, hjärtats och hjärnans självbevarelsedrift. Att se vägen fram trots att sikten är skymd.
Molnen är skingrade. Var det allt? Jag gick Stora Nygatan fram. Njöt av myllret. Av tankarnas bortavaro. Och nuets obevekliga existens. Jag gick sida vid sida med en vapendragare. En yrkesbroder med samma bagage. Två tillfälliga besökare i huvudstaden. Trycket var borta. Drömmarna tillbaka.
En självklar vänskap i en takvåning på Katarina Bangata. En avfärd en vintermörk morgon. Att åka bort för att på riktigt hitta hem. Jag fyllde lungorna med Nolaskogsluft. Sov i våningssäng. Knöt nya vänskapsband. Stärkte gamla. Såg Peter möta Lassie. Plågades. Exploderade. På världens vackraste skådeplats. Och kände hjärtat slå.
En del av mig ville aldrig åka hem. En del av mig ville stanna. I känslan. I euforin. Jag tror att en del av mig gjorde det. För när salighetens skalv hade avtagit. När morgonsnön sprakade under fotsulan. Och när dimridån hade lagt sig tät över Öviksfjärden. Då kunde det inte ha varit tydligare.
Jag är tillbaka. Utan att egentligen ha varit borta.
