Har du satsat allt har du har? Har du gjort tillräckligt? Två solvarv av total självuppoffring flackar förbi. Två föregående solvarv av hängivelse kan urskiljas från dimman.
Jag var chanslös. Jag var alltid chanslös. Vi dansade aldrig tillsammans. Stegen togs sida vid sida, men aldrig ihop. Muren fanns alltid där. Det var bara jag som inte såg den. Innan det var försent.
Nya existenser skapades. Livslånga löften bedyrades. Byggstenar staplades för en kommande tid. Blytunga realiteter som kan lura vem som helst. Men som väger lätt när fasaden rämnar.
Det förflutna läggs på obduktionsbänken. Varje ögonblick dissekeras. Varje omständighet skärskådas. Ett alibi här. En motivering där. Defekter i överflöd. Alla små skavanker blir till djupa sår.
Jag höll fast vid att ingenting var definitivt. Att inget sker över en natt. Men sanningen var en annan. Det var över innan det ens hade börjat. Jag förde en kamp som aldrig kunde vinnas.
I spegeln ser jag två blå ögon. Jag ser Truman. Jag ser han som lovade och satsade inför tvivlande kulisser. Jag ser han som gjöt en grund och samtidigt tappade all vikt och lättade från marken.
Jag ser ensamheten. Jag ser ett utarmat varande. Jag ser tid tillsammans med de två små liv som gör det värt att leva mitt. Sedan ser jag hur den tiden rycks bort. En syn som sänker mig. Varje gång.
Verkligheten känns mer svårfångad än någonsin. Vad är äkta? Vad är ett skådespel? Vad är på riktigt? Vad är bedrägligt? Jag måste bygga en egen mur. Så att jag inte står där lika chanslös igen.
