Hon kallades för Inga-Lena med de långa bena när hon var ung. Ett så där lagom elakt smeknamn. Hon kissade på sig i en trappuppgång i Nora, tror jag, när hon var två äpplen hög. Det var inte hennes fel. Det var Fredrik Belfrages fel. Och Pärs förstås. Hon skämdes för att skratta med munnen öppen också, tror jag. Hon gillade väl inte sina tänder då. Om jag minns historien rätt. Jag är orimligt dålig på att minnas. Det är inte hennes fel det heller. Snarare Berggrensblodet.
Då, samtidigt som Eldkvarnen började mala i spårvagnars land, klädde hon sig gärna i blommiga klänningar som liksom dansade med i sommarbrisen och blottade de där gyllenbruna axlarna. Hon var vacker som den soligaste av 70-tals dagar redan då, när framtidsandan blandades med frigjord och rebellisk kreativitet. Men det var icke bara av godo. Ty många måste de arma hjärtan ha varit som hon satte i brand med sin blotta närvaro. Men märk väl, detta var inte den fagra tösen från Närkes fel. Snarare generna från Nisse-G och korvsläktet.
Nu har hon gjort en resa. Genom tid, klass och land. Fallit handlöst ner i emotionella dalar. I smyg slickat sina sår och återtagit sin rättmätiga plats i solen. Och fortsatt dansa i sommarbrisen. Där emellan har hon hunnit forma tre stolta avbilder. Med den äran. Bättre än hon nog själv någonsin kommer förstå. Tre avbilder vars hjärtan hon tveklöst satt i brand. Med sin obevekliga närvaro. Och ett omfamnande leende som hon aldrig någonsin har dolt.
Jag har haft svårt att se skogen för alla träd. Ätit julgransljus. Beträtt ångestminerad mark. Slickat på vinterfrostiga elskåp. Och krympt till intet. För många gånger. Det har aldrig rört henne ryggen. Hennes hand har alltid varit varit lika stadig. Om den så moderligt synat barnslig spillning. Eller lossat ett naivt och sargat talorgan från kallsinnigheten. Och hon har visat mig vägen. Jag vet ännu knappt någonting om hur, varför eller var. Men en sak vet jag. Att allt, varje steg på trappan mot mänskligheten, har jag att tacka den fagra tösen från Närke för.
Om mitt hjärta vore ett vardagsrum skulle hon vara en divansoffa. Så där otymplig att man inte kan möblera utan att den hamnar i centrum. En smula omodern enligt vissa. Tidlös enligt andra. Den där möbeln som tar mest plats. Som man kan tröttna på ibland. Men när tröttheten, hopplösheten och tillgivenheten smyger på. Då är det till den man kommer. Kryper upp i fosterställning. Och ber den göra allt bra igen. Det gör den alltid. Och där finns det plats för alla. I divanen med de långa bena.
Hon har fyllt 60 år nu. Den fagra tösen från Närke. Hon kanske inte ser sig som en tös längre. Kanske mer som en dam från Sörmland. Oavsett vilket är mycket precis som då. När alla gick upp till kamp med rött i blick. Hon är fortfarande hemligt kär i Ringo, har fortfarande ett leende som räddar vilsna själar och strålar fortfarande mer än Helios själv. Jag är för evigt tacksam att jag fått växa upp i hennes sken och förstår inte hur jag skulle finna min väg i vimlet utan det.
Och nu, när orden inte längre räcker till återstår bara: Morsan du e fett bra! Typ bäst. Och jag älskar dig.
Då, samtidigt som Eldkvarnen började mala i spårvagnars land, klädde hon sig gärna i blommiga klänningar som liksom dansade med i sommarbrisen och blottade de där gyllenbruna axlarna. Hon var vacker som den soligaste av 70-tals dagar redan då, när framtidsandan blandades med frigjord och rebellisk kreativitet. Men det var icke bara av godo. Ty många måste de arma hjärtan ha varit som hon satte i brand med sin blotta närvaro. Men märk väl, detta var inte den fagra tösen från Närkes fel. Snarare generna från Nisse-G och korvsläktet.
Nu har hon gjort en resa. Genom tid, klass och land. Fallit handlöst ner i emotionella dalar. I smyg slickat sina sår och återtagit sin rättmätiga plats i solen. Och fortsatt dansa i sommarbrisen. Där emellan har hon hunnit forma tre stolta avbilder. Med den äran. Bättre än hon nog själv någonsin kommer förstå. Tre avbilder vars hjärtan hon tveklöst satt i brand. Med sin obevekliga närvaro. Och ett omfamnande leende som hon aldrig någonsin har dolt.
Jag har haft svårt att se skogen för alla träd. Ätit julgransljus. Beträtt ångestminerad mark. Slickat på vinterfrostiga elskåp. Och krympt till intet. För många gånger. Det har aldrig rört henne ryggen. Hennes hand har alltid varit varit lika stadig. Om den så moderligt synat barnslig spillning. Eller lossat ett naivt och sargat talorgan från kallsinnigheten. Och hon har visat mig vägen. Jag vet ännu knappt någonting om hur, varför eller var. Men en sak vet jag. Att allt, varje steg på trappan mot mänskligheten, har jag att tacka den fagra tösen från Närke för.
Om mitt hjärta vore ett vardagsrum skulle hon vara en divansoffa. Så där otymplig att man inte kan möblera utan att den hamnar i centrum. En smula omodern enligt vissa. Tidlös enligt andra. Den där möbeln som tar mest plats. Som man kan tröttna på ibland. Men när tröttheten, hopplösheten och tillgivenheten smyger på. Då är det till den man kommer. Kryper upp i fosterställning. Och ber den göra allt bra igen. Det gör den alltid. Och där finns det plats för alla. I divanen med de långa bena.
Hon har fyllt 60 år nu. Den fagra tösen från Närke. Hon kanske inte ser sig som en tös längre. Kanske mer som en dam från Sörmland. Oavsett vilket är mycket precis som då. När alla gick upp till kamp med rött i blick. Hon är fortfarande hemligt kär i Ringo, har fortfarande ett leende som räddar vilsna själar och strålar fortfarande mer än Helios själv. Jag är för evigt tacksam att jag fått växa upp i hennes sken och förstår inte hur jag skulle finna min väg i vimlet utan det.
Och nu, när orden inte längre räcker till återstår bara: Morsan du e fett bra! Typ bäst. Och jag älskar dig.
Hipp hipp hurra för den gamla morsan som nu är fem år från att välförtjänt slappa på heltid!
