Det blev bara en dag på Roatán. Vi stack upp varsitt finger i luften och kände att den varma brisen blåste mot Utila. Det var där vi skulle vara. Och det är där vi är nu.
Klockan halv tre i natt vaknade vi av att hela huset skakade kraftigt. Det föll ner saker från hyllor och det varade så pass länge att en olustig känsla började sprida sig. Men så bedarrade skalvet och lugnet lade sig åter över ön. Ett mindre efterskalv vaggade oss sedan till sömns igen. Det visade sig vara ett skalv som uppmätte 7.1 på Richterskalan som hade sitt epicentrum nära Roatán en mil under havsbotten. I skrivande stund har en person rapporterats död. Men vi är bara omskakade.
Det fanns en tid då det, precis som på så många andra öar längs den Karibiska kusten i Centralamerika, var fisket som härskade på den lilla ön som går under Honduras flagg. Lyxhotell, backpackerhostel och tyskägda barer med pizzakvällar sken lika starkt med sin frånvaro som den obarmhärtiga solen som vakade över öns befolkning gjorde det omvända. Men så svepte dykvågen över ön och idag har den gropiga landsvägen förvandlats till en prydligt asfalterad huvudgata på en ö som andas dykning och turism. Här finns allt för den som kallar sig backpacker. Billiga hostel med bohemisk atmosfär, barer med billig öl och funky musik, internetcaféer och framförallt ett dykcenter var femte meter. Vi är inne på dag fem på denna ö. Och vi trivs förträffligt. Men så kan vi ju också placera in oss i kategorin backpacker.
I dag gör Tommy sitt examensdyk varefter han får sitt certifikat som innebär att han kan titulera sig som ”open-water-dykare”. Stiligt. Själv ska jag färska upp mina kunskaper i den ädla konsten så jag och Tommy kan genomföra två ”fun dive” imorgon. Det ska bli intressant, ”uppfärskandet” av mina rostiga dykkunskaper alltså. De har legat på botten och rostat sedan december 2004. ”Fun diven” kommer bli mer än intressanta, de kommer bli fantastiska. Det har jag bestämt.
Förutom Tommys dykande har vi tagit det väldigt mycket tanquilo här. Lapat sol, ätit god mat (bland annat den lokala rätten cena som innehåller grillad kyckling, bruna bönor, äggröra, getost och ett par varianter av pannkakor. Mycket gott) och druckit en och annan billig öl. Bland annat på ”Tree Tonic”, den mest spektakulära bar jag någonsin satt min fot på. Enligt sägnen har det tagit 15 år att bygga mästerverket som är mer av ett konstverk än en bar. Med hjälp av flaskor, stenar, pärlor och en mängd andra utsmyckningar har konstnären skapat ett landskap som består av allt från tunnlar och vackra trappor till bisarrt detaljerade väggar och torn.
Vi har även träffat en del kul folk. Bland annat Jackie, en 30-årig advokat uppväxt i New York men boende i LA. Hon bjöd oss på grillad kyckling på båtturen mellan Roatan och Utila. Sedan var vi vänner. Hon informerade oss också om att vi bägge är blonda. Dirty blonds. En inte så blöt kväll stötte vi på Derek, eller Dent's som alla (inklusive hans mamma) kallar honom. En britt i silveråldern som är fast på ön sedan fem år, pensionerad dykinstruktör, pubinnehavare, svag för öl, har kvinnor på prov i en månad och är god vän med en som var mycket god vän med George Best.
Och så har jag krupit runt lite gran i grottor, lyssnat på fladdermöss och tittat på underjordiska källor. Och cyklat tills jag fått skavsår i röven och solbränd näsa.
I morgon blir det alltså ”fun dive” och på lördag reser vi mot Guatemala. Och i fickan har jag då en bit toalettpapper fylld med omsorgsfullt uppskrivna Guatemala-tips signerade en brittisk jänta och en australiensisk gutt. Vi är mer förberedda än någonsin med andra ord.
Återigen: Tyvärr är fotofunktionen fortfarande inte brukbar. Men den som väntar på något gott.
Klockan halv tre i natt vaknade vi av att hela huset skakade kraftigt. Det föll ner saker från hyllor och det varade så pass länge att en olustig känsla började sprida sig. Men så bedarrade skalvet och lugnet lade sig åter över ön. Ett mindre efterskalv vaggade oss sedan till sömns igen. Det visade sig vara ett skalv som uppmätte 7.1 på Richterskalan som hade sitt epicentrum nära Roatán en mil under havsbotten. I skrivande stund har en person rapporterats död. Men vi är bara omskakade.
Det fanns en tid då det, precis som på så många andra öar längs den Karibiska kusten i Centralamerika, var fisket som härskade på den lilla ön som går under Honduras flagg. Lyxhotell, backpackerhostel och tyskägda barer med pizzakvällar sken lika starkt med sin frånvaro som den obarmhärtiga solen som vakade över öns befolkning gjorde det omvända. Men så svepte dykvågen över ön och idag har den gropiga landsvägen förvandlats till en prydligt asfalterad huvudgata på en ö som andas dykning och turism. Här finns allt för den som kallar sig backpacker. Billiga hostel med bohemisk atmosfär, barer med billig öl och funky musik, internetcaféer och framförallt ett dykcenter var femte meter. Vi är inne på dag fem på denna ö. Och vi trivs förträffligt. Men så kan vi ju också placera in oss i kategorin backpacker.
I dag gör Tommy sitt examensdyk varefter han får sitt certifikat som innebär att han kan titulera sig som ”open-water-dykare”. Stiligt. Själv ska jag färska upp mina kunskaper i den ädla konsten så jag och Tommy kan genomföra två ”fun dive” imorgon. Det ska bli intressant, ”uppfärskandet” av mina rostiga dykkunskaper alltså. De har legat på botten och rostat sedan december 2004. ”Fun diven” kommer bli mer än intressanta, de kommer bli fantastiska. Det har jag bestämt.
Förutom Tommys dykande har vi tagit det väldigt mycket tanquilo här. Lapat sol, ätit god mat (bland annat den lokala rätten cena som innehåller grillad kyckling, bruna bönor, äggröra, getost och ett par varianter av pannkakor. Mycket gott) och druckit en och annan billig öl. Bland annat på ”Tree Tonic”, den mest spektakulära bar jag någonsin satt min fot på. Enligt sägnen har det tagit 15 år att bygga mästerverket som är mer av ett konstverk än en bar. Med hjälp av flaskor, stenar, pärlor och en mängd andra utsmyckningar har konstnären skapat ett landskap som består av allt från tunnlar och vackra trappor till bisarrt detaljerade väggar och torn.
Vi har även träffat en del kul folk. Bland annat Jackie, en 30-årig advokat uppväxt i New York men boende i LA. Hon bjöd oss på grillad kyckling på båtturen mellan Roatan och Utila. Sedan var vi vänner. Hon informerade oss också om att vi bägge är blonda. Dirty blonds. En inte så blöt kväll stötte vi på Derek, eller Dent's som alla (inklusive hans mamma) kallar honom. En britt i silveråldern som är fast på ön sedan fem år, pensionerad dykinstruktör, pubinnehavare, svag för öl, har kvinnor på prov i en månad och är god vän med en som var mycket god vän med George Best.
Och så har jag krupit runt lite gran i grottor, lyssnat på fladdermöss och tittat på underjordiska källor. Och cyklat tills jag fått skavsår i röven och solbränd näsa.
I morgon blir det alltså ”fun dive” och på lördag reser vi mot Guatemala. Och i fickan har jag då en bit toalettpapper fylld med omsorgsfullt uppskrivna Guatemala-tips signerade en brittisk jänta och en australiensisk gutt. Vi är mer förberedda än någonsin med andra ord.
Återigen: Tyvärr är fotofunktionen fortfarande inte brukbar. Men den som väntar på något gott.
