Jag inbillar mig att alla någon gång iklätt sig rollen som hobbypsykolog. För egen del är det lite av en favoritsyssla på lediga stunder. Men då pågår det i och för sig lite av ett inbördeskrig i min arma skalle. Det kan vara sannerligen underhållande att ta steg utanför sig själv och betrakta kaoset.

Just nu står den flagranta 30-årskrisen i centrum av denna kraniumanarki och håller fanan högt. Vid sidan står jobbångesten och piskar upp stämningen medan de mer diffusa farhågorna ligger i skyttegravarna och gnager. På andra sidan det minerade fältet står det sunda förnuftet och vässar sina vapen tillsammans med framtidstron.

Mitt i detta virrvarr har jag fått en insikt. Jag har tagit ett beslut. Jag måste bort. Kanske är det just 30-årskrisen som tagit övertaget på slagfältet eller så är det bara dags nu. Jag har inget som binder mig just nu. Det finns saker jag behöver fly ifrån. Det finns saker jag vill fly till.

Planer ska smidas. Pengar ska skrapas ihop. Mod ska samlas. När jag fyller jämt ska jag befinna mig på en kontinent jag aldrig varit i förut, talandes ett språk jag aldrig tidigare behärskat och tillbringa mindre tid som personlig hobbypsykolog. Det är mitt mål och löfte till mig själv.

Asique deseame suerte!


Att se solen gå ner över Poneloya Beach utanför León i Nicaragua ska nog
skänka mig den ro jag söker.