jag kallas bersa

Jag älskar inte dig.

Äldsta dotterns ord efter en dust under dagens nattning sänkte mig. Hårda ord från en övertrött frustrerad fyraåring borde så klart rinna av mig. Men inte då. Medan hon vände sig om kvävde jag tårarna.

Det var som att det senaste året grep tag i mig och avväpnade mig. Det är nästan precis ett år sedan resan inleddes. Till början en yttre kamp, hela tiden en inre safari. Jag har tvivlat på allt och trott på inget. Jag har utforskat mörkret och lärt mig vägen därifrån. Upptäckt styrkan hos mig själv och värmen hos andra. Jag har känt eufori när bitar fallit på plats. Hållit fast vid tacksamheten, vinsten ingen kan ta ifrån mig. Jag har lärt mig leva med en skräckinjagande ensamhet på deltid. Och så har jag vacklat, inte i tro men i styrka.

Det känns som ett evighetslångt år. Och ett ögonblick. På samma gång. Jag har fått lära mig att stå stark på alla plan. Eller i alla fall försöka. Det finns dagar då jag klarat av det och insett att jag duger. Det finns dagar då kampen varit smärtsamt närvarande och karvat på självkänslan. Och det finns dagar då tvivlet varit så starkt att fyra ord från en fyraåring varit detsamma som teknisk knockout.

De senaste dagarna har jag haft otillräckligheten som täcke. Det har lagt sig tungt över bröstet och gjort andningen mer påtaglig än på länge. Otillräcklighet har brett ut sig över alla plan och det yttre trycket har fått sömnen att svikta och misstron att tillta.

Det är lätt att ifrågasätta självbilden när molnen hopar sig. När du inte vet om du ska två steg fram eller ett steg bak och spelet till slut får dig ur balans. Eller när ett år fyllt med alla känslor på spektrat synar din hand. I dag står jag på bräcklig grund, men snart har jag fast mark under fötterna igen. Jag vet hur jag hittar dit och den här bikten inför mig själv är ett steg på vägen.

De hårda orden rann inte av mig, men de rann av min dotter. Hon somnade nyss tätt emot mitt bröst med armarna om mitt huvud. Hennes kärlek strömmade igenom mig som en flodvåg av förtröstan. En påminnelse om att jag faktiskt aldrig kan förlora.