Jag stod och väntade på hotelltaxin utanför flygplatsen i Managua igår. Den ingick i priset. Tacka fan för det när man sista natten i Centralamerika väljer att ta in på rena lyxhotellet. Men taxin kom inte, jag förstod snart varför. Mitt hotell låg beläget si så där 50 meter från flygplatsentrén. Så jag gick.
I morse blev jag väckt klockan 07.00 av telefonen som står på mitt vänstra sängbord. När jag väl insett att det var just telefonen som ljöd och inte klockan, brandlarmet eller grannens tupp var det för sent. Jag svarade, de la på. Kanske hade de ringt fel, hur som helst var det slutet på min planerade skönhetssömn så här innan ett knappt dygns resande. Tack för det.
Det känns sannerligen märkligt att jag snart står på Managuas flygplats och checkar in för att flyga hem. Det var ju inte länge sedan jag stod på samma flygplats och stirrade ut i den svarta natten innan jag hoppade på min första chickenbus mot León. En stad som snart blev hemma, som fortfarande är hemma och som nog alltid kommer vara ett andra hem för mig.
När jag lämnade Sverige för Nicaragua för snart fyra och en halv månad sedan gjorde jag det med drömmar, förhoppningar och farhågor. Nu är jag tacksam. Tacksam över att jag hade möjligheten, tacksam för att jag vågade, tacksam över att jag får bära med mig alla dessa minnen hem. Och framförallt lycklig över alla vänner jag hittade bland alla spanska verbformer, salsakurser och pokerkvällar.
Men nu ska det bli skönt att återvända. Till lugnet, till Stockholm, till mamma mat och omsorg. Och till det starka kaffet på Skitiga Bullen i Degerfors. På söndag är jag där igen, med GG såklart och Hagström och alla de andra. Fjärran ett lyxhotell i Managua.
Nu är det dags att gå ått ett annat håll. Men jag vet vägen tillbaka.
I morse blev jag väckt klockan 07.00 av telefonen som står på mitt vänstra sängbord. När jag väl insett att det var just telefonen som ljöd och inte klockan, brandlarmet eller grannens tupp var det för sent. Jag svarade, de la på. Kanske hade de ringt fel, hur som helst var det slutet på min planerade skönhetssömn så här innan ett knappt dygns resande. Tack för det.
Det känns sannerligen märkligt att jag snart står på Managuas flygplats och checkar in för att flyga hem. Det var ju inte länge sedan jag stod på samma flygplats och stirrade ut i den svarta natten innan jag hoppade på min första chickenbus mot León. En stad som snart blev hemma, som fortfarande är hemma och som nog alltid kommer vara ett andra hem för mig.
När jag lämnade Sverige för Nicaragua för snart fyra och en halv månad sedan gjorde jag det med drömmar, förhoppningar och farhågor. Nu är jag tacksam. Tacksam över att jag hade möjligheten, tacksam för att jag vågade, tacksam över att jag får bära med mig alla dessa minnen hem. Och framförallt lycklig över alla vänner jag hittade bland alla spanska verbformer, salsakurser och pokerkvällar.
Men nu ska det bli skönt att återvända. Till lugnet, till Stockholm, till mamma mat och omsorg. Och till det starka kaffet på Skitiga Bullen i Degerfors. På söndag är jag där igen, med GG såklart och Hagström och alla de andra. Fjärran ett lyxhotell i Managua.
Nu är det dags att gå ått ett annat håll. Men jag vet vägen tillbaka.
