Det gick lite så där med att montera stödhjul på dotterns cykel. Jag kämpar på.
Jag har fått feeling ett par gånger de senaste dagarna. Det har resuterat i varierat resultat.
I tisdags fick jag som bekant feeling för att börja blogga igen. En förlösande känsla. Flera inlägg liksom bara forsade ur mig som om någon hade öppnat dammluckorna. Jag bär på mycket ord, det har jag alltid gjort, och jag behöver uppenbarligen bloggen som avlastningsplats. Min bästa feeling på länge.
I onsdags fick jag feelling för att låna brorsans lite för nya och lite för fina bil lite för sent. Jag rullade ut i obygden lagom när solen gick ner. Kryssade mellan träden hem till Fredrik för att titta på obetydlig fotboll på fulstream.
Det var en bra feeling. Jag undvek att köra brorsans bil i diket, körde inte på ett enda djur och, pricken över i:et, bilen tog inte eld. Inte ens lite. Dessutom var Fredriks soffa så där överjävligt skön, tugget höl ypperlig nivå och den där lilla vita hårtussen, kattskrället, var i sitt esse.
I går däremot, fick jag en feeling som jag inte riktigt behärskade lika bra. Så här gick snacket med mig sjäv:
– Superidé! Varför inte sätta på de där stödhjulen på Minna-Los cykel?!
– Jaa! Kul! Hur svårt kan det vara?!
Slut på snack.
Vad som hände sen vet alla som har känt mig mer än 15 minuter. Jag kämpade tappert, slet mitt hår och tvingades til slut inse var tummarna är placerad i mina båda händer. Men tanken var precis så god som min feeling gjorde gällande. Vi får ta nya tag, men med en gnutta assistans.
Vem känner sig manad?
Kommentera