jag kallas bersa

Vi åt en sen frukost tillsammans med huskatten i morse. Hon är en trevlig och kelig liten gynnare den där. Till och med Nina, som annars bär på ett skeptiskt lynne (och allergi) när det kommer till katter, tycker om den mahognybruna kissen som inte får hennes hals att klia. Om det inte vore för att Felicity och Chris skulle lägga in sitt veto skulle jag ta med den fyrfotade skönheten hem. 

 

När vi hade kliat huskatten på magen och ätit ännu en smörgås med färsk advokado tog vi oss mot stadskärnan. Det gör man via sju minuters promenad längs Linwood Ave till pendeltåget som sedan, likt en ångbåt, hostar sig till stan på 25 minuter. Mycket i Auckland slår Stockholm på fingarna, typ vädret och taxipriserna, men kollektivtrafiken gör det inte.

 

Nåväl. Den korta båtturen till Devenport i går gav oss blodad tand, i dag gick turen från piren i Aucklands hamn till Waiheke Island. En resa på 40 minuter och knappt 18 kilometer. Waiheke Island ligger i Haurakigolfen, är 92 kvadratkilomter stor och bebos av knappt 9 000 personer. Ungefär som Flen, befolkningsmängden alltså, i övrigt inte alls som Flen. 

 

 

Vi satt på soldäck och tittade på när Aucklands blänkande stadskärna blev allt mindre i fjärran. Istället växte sig en lummig, näst intill tropisk, ö sig allt större. Redan när vi klev i land i hamnen i Matiatia Bay kändes det som att sätta foten på en paradis-ö. När vi började rulla längs de smala snirkliga vägarna med den skramlande lokalbussen blev vi övertygade. Längs sluttningarna som omgärdade vägarna växte den tropiska skogen tät och då och då kom det rader av små mysiga trähus. Vi åkte igenom Oneroa Village som ligger med sagolik utsikt över Oneroa Bay. Fortsatte längs Surfdale Road och bjöds längs vägen på den ena spektakulära sjöutsiken efter den andra.

 

Waiheke Island är en liten ö med stora möjligheter, för den äventyrslystne finns alla möjligheter. Du kan dyka, padla, surfa, klättra och åka linbana. Men ön är mest känd för två saker: Sina många stränder och sina många framstående vindistrikt. Vi fick en liten smak av båda delarna. Först gjorde vi ett stopp vid bussens ändhållplats, Onetangi Beach. En sån där lång vykortsstrand med vit sand och klarblått vatten. Där softade vi i en och en halv timme och jag tog mitt första dopp för året.

 

 

Ett tjugotal vindistrikt finns det på Waiheke Island, anmärkningsvärt med tanke på öns storlek. Klimatet och jordarten på ön är tydligen ypperligt när det kommer till vinodling. Vi tog oss till det prisade vindistriktet Cable Bay vid 17-tiden på eftermiddagen. Vi missade precis chansen att delta i dagens sista vinprovsmakning och fick istället spatsera runt i distriktet själva. Sedan bestämde vi oss för att ge oss själva en lyxmiddag. 

 

Cable Bays restaurang ligger smått overligt vackert på en höjd med utsikt över såväl Haurakigolfen med Aucklands stadslinje i bakgrunden som vidsträckta vinodlingar och tropiska skogar. Vi unnade oss en tvårättersmiddag som bestod av såväl rådjur och fisk som lamm och ravioli. Fyra olika sorters vin slank ner i struparna också. Det var inte otäckt på något vis. Vår matbudget sprack visserligen i alla sömmar, vi får leva på nudlar, cornflakes och fallfrukt i i tre veckor nu. Men det var lätt värt det. 

 

Lagom till kaffet och ostbrickan gick solen ner och skapade en av de vackraste stadsbilder jag har skådat då en färgpalett i olika rödrosa nyanser tornade upp sig bakom Auckland. Till och med servitrisen Courtney, från Saskatchewan i Kanada, gick ut för att fotografera trots två månader av solnedgångar.
– Jag tröttnar aldrig, jag ber min chef att alltid sätta mig på kvällspassen, säger Courtney.
Den långhårige sympatiske partendern höll med.
– Det är kvällar som dessa jag inser att jag har den bästa av arbetsplatser, säger han och blickar ut över den färgskiftande skådespelet.