jag kallas bersa

Vid halvtretiden på eftermiddagen i onsdags landsteg vi Tasmanien. Ungefär 372 år senare än Abel Tasman, holländaren som enligt historieböckerna var den förste europé som stötte på ön som ligger cirka 24 mil söder om övriga Australien, på andra sidan Bassundet.  

Vi tog oss till ön med Jetstar, en lågprisbolag som bäst kan beskrivas som samma skit som Ryan Air. Dessförinnan hade vi tagit oss från Wellington till Melbourne med Air New Zealand, ett inte fullt så classy gäng det heller. De tog betalt för ALLT och säkerhetsvideon bestod av lättklädda modeller på en av Cook Islands stränder. De fnissiga modellerna slängde lite sensuellt med håret innan de spände på sig bältet, låg och solade sina slanka kroppar innan de stängde av sina mobiler och hoppade i en pool innan de med förförisk blick drog på sig flytvästen. Superfräscht, verkligen. #vafan?!

Sista färdmedlet mot Hobart. 

När vi landade på flygplatsen vid Seven miles beach, strax utanför Hobart, insåg vi snabbt att Tasmanien, eller Tassie som man säger down under, är en liten ö. Flygplatsen påminner om motsvarigheten i Umeå och när väskorna började rulla på bagagebandet dök en uppstoppad säl upp som ett av de första föremålen. Allt kändes lantligt och hemtrevligt på något sätt. När vi en halvtimme senare satt i vår svarta lilla Nissan Micra kändes det en smula mer oroligt. Biluthyrarens gps:er var slut och vi hade fått en bil med manuell växellåda. Nog för att vi hade klarat av det där med att köra på fel sida vägen utan större problem, nu skulle vi växla med fel hand också.

Likt en gammal man med klumpfot gubbvarvade jag bilen ut från parkeringsplatsen och vrålade mig iväg mot Hobart. Efter en heroisk kartläsning av Nina och en kontrollerad (nåja) körning av undertecknad nådde vi vid 15.30-tiden fram till gatan Hearne Place i området Glenorchy i Hobart.

Vi letade oss fram till rätt hus, tittade skeptiskt på den slitna fasaden och gick upp för den lilla stentrappan. Efter att ha kikat in genom fönstret och sett en lya som får min första egna lägenhet i Malmköping för 15 år sedan att framstå som rena rama sviten, knackade vi halvt förskräckta på dörren. En påtagligt drogad och något tandlös man öppnade dörren med sin hund ylande i hasorna. Till vår, och den förvirrade mannens, lättnad var det inte rätt hus. På andra sidan vägen låg rätt AirBnb-hus, tillhörande Melanie och Rick. Vi välkomnades av Ricks son Greg som gav oss en guidad tur i det förträffliga gästhuset som var allt annat än en knarkarkvart och som skulle bli vårt hem de två närmaste dagarna.

Efter en hemlagad middag och den fenomenala filmen Philomena somnade vi likt klubbade sälar, men så hade vi också varit uppe sedan 03.30. Dagen därpå blåste det snålblåst, me det hindrade dock inte oss från att bege oss iväg till den första av flera nationalparker som vi planerar att besöka på Tasmanien. Ön består till typ 75 procent av just nationalparker. Hartz mountains nationalpark stod på vår agenda denna dag. En park som ligger ungefär en och en halv timme väster om Hobart. Vi promenerade genom vacker omgivning till bland annat Arve Falls och Lake Osborne innan vi rullade tillbaka till Glenorchy på eftermiddagen. 

Ut på tur aldrig sur!

   

  

  

 

I dag (fredag) har vi tagit oss från Hobart till Nubeena, en liten ort en mil nordväst om Port Arthur på Parsonhalvön. På vägen har vi besökt Tasman National park och spanat in klippformationerna Tasman Arch och Devils Kitchen. Dessutom har vi rullat igenom den lilla byn Eaglehawk Neck där majoriteten av byborna av någon anledning har döpt sina hus till någonting med doo i. Så som digeridoo och doo little. Oerhört festligt.

Vi har även stött på en hungrig pungräv i en bärbuske vid Pirates Bay utanför Eaglehawk Neck. Nu har vi avverkat en kväll med bubbelbad, bastu, middag och filmmaraton på vårt hotell Parson Bay Retreat. I morgon väntar ett par timmars bilkörande till bland annat Wineglas Bay. 

Tasman Arch.