jag kallas bersa

Ungefär så kan mitt tillstånd i skrivande stund beskrivas. Jag hade förträngt hur in i märgen påfrestande det är att sitta i en obekväm flygstol i elva (11!) timmar. Och hur smärtsamt tråkigt det är att sitta i en proppfull väntsal bara för att få komma till den obekväma stolen.

 

Jag har i skrivande stund slagit mig ner i skinnbeprydd väntstol med stålram på flygplatsen i Guangzhou. En stad som från ovan mest såg ut att bestå av höghus av lera varvat med gråa bostadskomplex. På flygplasen råder det ett relatvit lugn, klockan har inte slagit åtta på morgonen här.

 

Promenaden från bussen som tog mig från flygplanet till gaten kändes som ett maratonlopp. Men så har jag heller egentligen inte sovit någonting på si så där 40 timmar.

 

Vad kan jag egentligen skriva hem om så här långt? Inte mycket av substans. Jag har känt mig som ett djur från det att jag satte mig på planet i Stockholm fram tills nu. Oftast som ett kuvat kreatur som vallas från spilta till spilta. Kanske var jag en gnutta på grönbete när jag åt en baguette och hällde i mig en Schweppes på ett småtrevligt kafé på Shipols flygplats i Amsterdam. Annars, nä, resan är inte målet i detta specifika fall.

 

 

På maratonturen mellan Amsterdam och Guangzhou hamnade jag i och för sig bredvid en trevlig kines som jag slog mig i slang med. Han jobbade inom mobiltelefonindustrin och hade varit på en stor konferens i Barcelona. Han hyllade shoppingen i staden, och kaffet. Men han gav inte mycket för maten. Han berättade även om hur barnuppfostran går till i Kina, med anledning av att en liten gynnare ett par rader framför oss skrek sig hes under halva resan. – Kinesiska barn blir ofta bortskämda. Många par skaffar bara ett barn och låter mor- eller farföräldrarna ta hand om det. Sen kan de inte kontrollera sina barn, menade mobilmannen.

 

Vi led lika mycket bägge två av resan sida vid sida och slet med sömnen. Det var på något sätt befriande att få en likasinnad som granne.

 

Mobilmannen har nu tagit bussen hem till den ort jag inte minns namnet på två timmar bort. Jag inleder om en dryg timme sista etappen. Också den på 10-11 timmar. Jag kommer inte vara en vacker syn när jag landar i Melbourne.