jag kallas bersa

Tio dagar i Nya Zeeland är nu slut, när jag skriver detta sitter jag och Nina på Wellingtons flygplats och klockan har inte ens nått 05.00 lokal tid. Om en dryg timme lyfter vårt flyg tillbaka till Melbourne där vi ska rulla tummarna en skvätt innan vi kliver på nästa flygplan, mot Hobart, Tasmanien. Inte så illa pinkat av en semiflygrädd rackare som jag.

 

Vi avslutade vår vistelse på Nya Zeeland med en och en halv dag i Wellington, önationens huvudstad som ligger si så där 100 000 invånare efter Göteborg i folkmängd. Precis som Göteborg är Wellington en kuststad, men att rulla in i Wellington norrifrån måste slå entrén i Götet alla dagar i veckan. No pun intended alla göteborgare. Efter att ha färdats genom, nästan monotont vacker, Nyzeeländsk landsbygd kom vi in mot Wellington där kullarna liksom klev åt sidan för oss och öppnade upp en vy över Wellington som i en dal med Wellington Harbour glimrande längs vår väg in.

 

Vi anlände vid 16-tiden på måndagen till Howard och Joan som bor i, wait for it... Brooklyn! Nåja, det är säkert inte som kvarteret i NY (jag har aldrig varit där), men Howards och Joans krypin ligger förbannat fint i ett lugnt kvarter med utsikt ner mot Wellington och Wellington Harbour, som för övrigt är en förlängning av Cooksundet som är vattenskvätten som skiljer Nya Zeelands två öar åt. Den studio vi fick bo i hos det strävsamma paret är det bästa boendet vi har haft så här långt. Fräscht, fint och med ett väldigt trevligt värdpar i filmmakaren Howard och läraren Joan. 

 

 

Efter att ha bekantat oss med Howard (Joan var på jobbet) och tagit en kort powernap gav vi oss ner på byn för att äta en bit mat och bli lite smått berusade. Det var ju trots allt St Patricks Day, det hade vi blivit påminda om innan vi lämnade Wanganui av en mycket glad äldre man som jobbade på den mack där vi tankade bilen.
– You don't wear anything green!, hojtade han till när vi skulle betala.
Sedan visade han upp sin släktforskning som minsann visar att hans släkt härstammar från såväl Dublin som Belfast. Han avslutade sedan med festtipset: 
– Don't go to bed tonight!

Antingen kryllar det av irländare i Wellington, eller så kryllar det av individer som tar alla tillfällen i akt att förlusta sig. Stadens pubkvarter gick i grönvitt och de irländska pubarna var fyllda till bredden av ett skrålande klientel. Efter att ha inmundigat en varsin burgare av olika slag skred vi in på en halvfull pub med halvfulla besökare. Vi hällde i oss en och annan öl, lyssnade till en duo som sjöng brittiska sånger och som spelade på olika små sträninstrument. Sen tog vi en taxi hem till Washington Avenue. Typ så. 

 

På måndagen var det ett utslaget par som vaknade upp på Brodway. Inte så mycket på grund av ölintaget dagen innan. Det var snarare nio dagars intensivt resande som till slut tog ut sin rätt. Det blev således en dag av det lugnare slaget. Vi tog bilen till Miramar, ett område på halvön som skjuter upp i Wellington Harbour. Där besökte vi The Weta Cave som är en del av vad som kan beskrivas som ett filmkvarter. Weta är ett filmföretag som har prisats upprepade gånger för sitt arbete med bland annat tillverkning av masker och avancerad rekvisita. Företaget är mest kända för sitt arbete med Sagan om Ringen-filmerna och Hobbit-filmerna. 

 

Vi gick en 45-minuter lång guidad tur där Mark, som vanligtvis jobbar på målningsavdelningen, visade oss runt bland rekvisita som använts i bland annat Sagan om Ringen och District 9. Han berätta hur processen gick till när till exempel vapen i filmerna togs fram och hur det fungerar när masker tillverkas och utformas efter skådespelarna. En mycket intressant genomgång av en av de som aktivt arbetar med dessa storfilmer. All fotografering i verkstaden var dock strängt förbjuden. 

 

Bilder blev det dock i muséet där de bland annat ställer ut Bilbo Bagins fötter, eller de fuskfötter som Martin Freeman använde i filmerna, Saurons mask och ett flertal vapen från en rad storfilmer.