Ibland måste man låta sig följa med strömmen. Det gjorde vi i går då vi strax innan lunch hoppade på en turistbuss vid St Paul cathedral bredvid Federation square. Bussen rattades av Marty, en sympatisk surfare med ståndaktigt skägg, och rullade i sakta mak mot Philip Island.
Philip Island är beläget ett par timmar söder om Melbourne, en 640 meter lång bro länkar samman den lilla fiskebyn San Remo på fastlandet med Newhaven på ön. Philip Island är absolut mest känt för sina raskt marscherande pingviner. Varje kväll samlas hundratals turister på läktarna i nationalparken vid kusten utanför staden Cowes där pingvinparaden äger rum vid solens nedgång. Upp emot 1 000 dvärgpingviner kommer då upp ur vattnet och vaggar snabbt upp mot land för att återförenas med sina ungar som de kan ha varit borta ifrån i två dagar. Det är den minsta pingvinen i släktet och mäter endast 35 centimeter som vuxen och väger som mest runt 1,5 kilo.
Det är lätt att förstå varför 3,5 miljoner personer årligen tar sig till Philip Island för att titta på skådespelet. I går var vi två av dessa och det var en fröjd att på så nära håll få ta del av pingvinparaden. Likt en förvirrad bataljon (läs; Repmånad) simmade pingvinerna i klungor fram och tillbaka vid strandkanten innan de samlade sig, till synes gick samman i givakt, tog modet till fånga och raskt vaggade sig upp längs stranden och in i terrängen. Via ett promenadstråk kunde besökarna sedan följa de små rulltande krabaterna, sida vid sida, flera hundra meter från andra sidan ett gallerstaket.
Det känns fantastiskt att ha fått vara på plats och uppleva detta. Det är sällan man kommer så nära en del av vår världs natur som annars är oss så fjärran. Dessutom bidrar vår entrépeng till arbetet med att skydda pingvinen och en mängd andra djurarter på ön. Några bilder har jag dock inte från denna begivenhet, av den enkla anledningen att det var förbjudet att fotografera. Om en blixt av misstag skulle gå av kan de små gynnarna bli blinda. Då skulle de bli förvirrade på riktigt.
Desto fler bilder blev det under det stopp vi gjorde innan vi nådde fram till pingvinerna. I en park som jag har glömt namnet på fick vi nämligen stifta bekantskap med koalan Koobs, ett helt gäng kängurus, en och annan wallaby (en mindre känguru), en glupsk alpacka och en ännu glupskare åsna.
Vi hade tur som råkade kika in när Koobs och hennes kompisar var vakna, koalor sover nämligen typ 18 timmar om dygnet. När de är vakna äter de, inget annat. Hur de fortplantar sig är oklart, kanske i sömnen. Vi fick i alla fall ynnesten att mata och klia Koobs bakom örat. Hon var obrydd och hungrig.
Nina och hennes nya polare.
Alpackorna hade popfrisyrer som hade gått hem bra på söder i Stockholm, men ett bordsskick som mer skulle passa sig på en blöt eftersläckare i valfri landsort. Åsnan var speedad som Claes af Geijerstam och girig som en riskkapitalist, när det vankades mat.
Kängurusarna (oklar böjning) var sköna lirare som inte tvekade en sekund när vi sträckte fram handflatorna med en skön frömix i. Nina tvekade dock en smula när en känguru större än henne själv bjöd på ett skutt och kom fram för att få lite krubb. Men Nina bjussade till slut.
Under turen gjorde vi även avstickare till Svansjön, där det bodde ett gäng svanar (nähä?) och några nyfikna wallabys. Vi stannade även till vid Woolamai beach och titta på slipade surfare och hängde en stund vid Noobies Center och njöt av storslagen utsikt över Round Island och kustlinjen. På vägen därifrån kunde vi se kängurus studsa i fjärran och bussen fick väja för färgglada fåglar som ägde vägen.
Vi kom hem till lägenheten på Brunswick road strax efter midnatt och somnade med Australiens djurliv på näthinnan. I dag (lördag) ska vi tvätta, softa och försöka läka Ninas skavsår från helvetet innan det vankas rekorderlig BBQ-kväll i Melton hos Belindas föräldrar. Put another shrimp on the barbie!
Surf vid Woolamai beach.
Kommentera