I Sverige har vi råkat ut för bland andra skogstokiga Gudrun, Dagmar och Sven de senaste åren. Nu har jag och Nina även fått stifta bekantskap med en Nyzeeländsk storm, vid namn Lucy. Efter att ha sett upphetsade nyhetsuppläsare varna för en argsint storm förväntade vi oss det värsta när vi gick och la oss efter vår Hobbiton-tur i fredags. Vinden ven med eftertryck under natten och regnet piskade när vi vaknade, men någon storm? Nä, vi blev nästan lite besvikna. Lucy tycktes ha avreagerat sig i Auckland.
Vi åt frukost i bilen i lördags innan vi lämnade Matamata och rullade söderut. Knappt sju mil sydost om Matamata ligger Rotorua, en stad på drygt 50 000 invånare belägen vid sjön Ngongotaha. Precis som de flesta städer på Nya Zeeland har Rotorua en uppsjö med utomhusaktiviteter att erbjuda. Men då regnet strilade gick vi in på stadens informationscentrum och frågade vad två svenskar skulle kunna tänkas hitta på under en halv dag i staden utan att behöva forsränna eller hoppa bungyjump.
Resultatet blev att vi åkte fem minuter från stadskärnan till Te Puia, ett center för maorisk kultur och hantverk. På området ligger även ett antal aktiva gejsrar och bubblande lerpölar. Dessa lerpölar skänker hela Rotorua en doft som kan liknas vid Skutskärs pappersbruksodör.
I en och en halv timme blev vi guidade runt på området av Daniel, en ung man med maoriskt ursprung. Det visade sig vara hans första guidning och han genomförde den med den äran. Han berättade med entusiasm om sina förfäder och vi fick bland annat lära oss att man i den maoriska kulturen tror på 12 himlar och lika många beskyddare, varav en är gud. Att de betraktar den gröna stenen jade som helig, och att det är vanligt i maorisk kultur att berätta historier genom att snida figurer i trä. Vi fick även se prov på maoriskt hantverk.
Daniel, vår unga flinka guide visar hur man enligt maorisk sed förvandlar en bladväxt till rep, kläder och annat användbart.
Te Puia heter egentligen Tewhakarewarewatangaoteopetauaawahiao, ett litet nätt namn som betyder någonting i stil med ”samlingsplatsen för Wahiaos krigare”. Wahiao var en maorisk krigare som en gång för en herrans massa år sedan skrämde iväg en attackerande stam genom att gå upp på berget i området och göra haka tillsammans med 400 av sina krigare. En krigsdans som enligt sägnen ekade över hela Rotorua och som i dag är mest förknippad med Nya Zeelands rugbylag.
Det längsta platsnamnet i världen finns förresten i Nya Zeeland, det är Taumatawhakatangihangakoauauotamateapokaiwhenuakitanatahu som förkortas Taumata. Det betyder ungefär: “Platsen där Tamatea klättrade upp för ett berg, skrapade sina knän, och spelade flöjt för sin älskade”. De gillar långa ord, och att döpa platser efter händelser i den maoriska kulturen.
Typiskt maoriskt hantverk som berättar en historia.
Pohuta, så heter den största gejsern söder om ekvatorn. Den brukar kasta upp vatten 20-30 meter upp i luften en gång i timmen. Men när vi var där passade det sig inte tydligen. Vi fick istället nöja oss med att se de två mindre gejsrarna, Prince of Wales feathers och Kereru, hosta upp vatten någon meter då och då. Fint så.
Jag drömde härom natten att vi hade en kiwi i vår säng, på Te Puia fick jag se denna fågel på riktigt. Dessa små gynnare är precis lika lata som koalorna, de sover nämligen cirka 18 timmar om dygnet. De gjorde de även när vi var på besök, så det vi fick se var i stort sett två håriga bollar. Kiwi är Nya Zeelands nationalfågel och den är utrotningshotad, det är inte så konstigt med tanke på att en fotoblixt kan ta kål på dem. Känsliga rackare de där.
Gejsern Prince of Wales feathers fräser en smula.
Det var mycket intressant att få en lektion i den maoriska kulturen och det är påtagligt hur mycket mer maoriernas arv är närvarande på Nya Zeeland än Aboriginernas arv syns i Australien. Det är i alla fall den känsla jag har fått. På Nya Zeeland känns det som att det finns en stolthet över ursprungsbefolkningen medan man i Australien tycks vända sitt arv ryggen. Det kan i och för sig bero på att många fler av de som bor på Nya Zeeland har maoriskt blod i sina ådror (ungefär var tionde) än vad det finns Australiensare med aboriginbörd.
Fler bilder från Te Puia:
Kommentera