Djurlivet på Tasmanien är digert, det märks om inte annat när man färdas längs de smala och kurviga vägarna på ön. Vi tappade snabbt räkningen över hur många påkörda djur vi fick väja för under vår resa upp längs Tasmaniens östkust under lördagen. Pungråttor, kängurus och andra svårdefinierade varelser låg på eller vid sidan av vägbanan efter att ha hamnat framför framrusande fordon. Vi har tack och lov ännu inget road kill på vårt samvete under bilkörandet här nere. Det närmaste vi kom var då en känguru stod och tvekade vid vägkanten när vi susade förbi. Nina har dock en förmåga att klockrent pricka de livlösa varelserna när hon försöker undvika att göra just det. Det följs alltid med ett ledsamt tillrop från Nina.
Det något ogästvänliga vädret följde med oss från Nubeena i lördags. Regnskurarna kom och gick hela vägen upp till Coles Bay och Freycinets nationalpark. Trots det var det en fin resa, framförallt den vidsträckta kustvägen mellan Pontypool och Swansea. Freycinets nationalpark är ett av de mest populära resmålen på Tasmanien med flera höjdpunkter för de som uppskattar naturupplevelser. Jag tillhör den skaran och Nina börjar mer och mer sänka sin gard när det gäller att vistas i skog och mark. I lördags var emellertid bägge två ej i fysiskt toppform, kalla det reskrassliga. Detta ledde till att vi valde bort de allra mest hurtiga strapatserna i nationalparken.
Efter att ha inmundigat en stabil lunch på ett småtrevligt hak i Coles Bay rullade vi de sista kilometrarna till nationalparken. Fjädern i Freycinets hatt är Wineglas Bay, en bukt som ligger sagolikt vackert omgiven av tät skog med kritvit sand och blåturkost vatten. En tur från parkeringen till och från stranden i kuperad terräng tar uppskattningsvis minst drygt två timmar, det orkade våra arma kroppar inte med. För mig blev det istället en kompromiss i form av en tur upp till en utsiktsplats över bukten som enligt uppgift skulle ta minst en timme. En allt för krasslig Nina stod dock över och bekantade sig istället med de flertalet kängurus som hängde vid parkeringen.
Trots en sviktande hälsa kunde jag inte motstå frestelsen att för första gången på snart en månad röra på min lekamen. Med raska steg tog jag mig upp för den stundtals branta vägen till utsiktsplatsen som ligger precis där Mount Amos och Mount Mayson möts. Efter att ha pustat ut, njutit av den storslagna utsikten och betat av den obligatoriska hjälpfotograferingen av en glad asiat, stormade jag ner igen. Svettig som en Thomas Wassberg, trasig som en Müleggmosad Per Elofsson och nöjd som en euforisk Lasse Granqvist nådde parkeringen på 37 minuter. Jag har känningar i lårens baksidor och de flesta andra lemmar än.
Naturupplevelserna i Freycinets nationalpark var hur som helst precis så tillfredsställande som vi hade hoppats på. Regnet höll sig borta och solen tittade till och med fram när vi stod och spanade ut över omgivningen vid piren på Cape Tourville. Där kunde vi se ut över hela Thouinbukten med tillhörande Sleepy Bay och Wineglas Bay i fjärran.
Cape Tourville.
Klockan hade precis passerat fem på eftermiddagen då vi skred in i den lilla byn St Marys, ungefär tio mil norr om Freycinets nationalpark. I byn, som befolkas av omkring 600 personer, finns ett hotell, en pizzeria, ett apotek och, otroligt nog, en liten polisstation. Där finns även en mysig liten butik och kafé där du kan köpa bland annat ekologiskt te och bröd. Det var i den lilla lägenheten på butikens baksida som vi checkade in efter att ha blivit varmt välkomnande av ägarinnan Elaine.
På söndagar ska man inte göra någonting, brukar Nina säga, och det har vi i stort sett inte gjort heller. Det blev en tur till Binalong Bay där vi åt kaka och glass samt softade på stranden, som är en del av Bay of Fires, nedanför restaurangen. En top notch-strand helt i klass med Cathedral Cove. Om vädret tillåter ska vi minsann unna oss en heldag där i morgon (måndag). Och så var det med det.
Fun facts:
-
Svanarna i Australien är svarta. True story.
-
I Australien är det även vänstertrafik i rulltrappan. Inget att bekymra sig om i St Marys dock.
-
Var vi än har kommit har sängarna varit utrustade med elfilt under lakanet. Det beror på att man i det här landet inte kan bygga varma hus. Och det blir trots allt kallt även här ibland.
-
Det går praktiskt taget inte att titta på tv i det här landet på grund av reklam var femte minut. Tur då att vi inte har tv-tittande högst upp på vår agenda.
-
Ett flertal personer som vi har träffat på Nya Zeeland och i Australien har hyllat Sverige för vårt välfärdssystem. Något att vara stolt över, inte något som vi ska nedmontera.
Kommentera