”Welcome to Great Ocean Road”. Klockan hade nått lunchtid när vi passerade igenom den stora träporten som hälsade oss välkomna till världens längsta minnesmärke. Då hade jag lyckats lotsa oss ut ur centrala Melbourne och betat av en dryg timmes transportsträcka på föga upphetsande motorväg.
Den kuperade och slingriga kustvägen, som i öster tar sin start strax efter Torquay, är desto mer upplyftande. Motorväg blir till landsväg som inramas av tät skog som liksom sträcker sig ut över vägbanan och skapar ett grönt tak. När vi passerat Anglesea är det som att någon drar upp ridån, skogen skingrar sig och ger plats för kustlinjen.
Att ta sig fram längs Great Ocean Road är som att åka en berg-och-dal-bana där du själv bestämmer takten. Ofta går det inte att åka snabbare än 30 kilometer i timmen om man vill hålla sig kvar på serpentinvägen. Lika ofta står du helt stilla på någon av de otaliga stoppen längs vägen och låter dig hänföras av naturens skådespel. Det är omöjligt att inte låta sig svepas med och fascineras när man står och blickar ut över en till synes oändligt lång kustlinje med hisnande branta bergsväggar och trolska bergsbeklädda kullar som förenas med ett knallblått hav.
I Lorne, en av de många surfstäderna längs kusten, stannade vi för lunch. Det blev förträfflig thaimat ackompanjerat av The Cure i högtalarna. Därefter stannade vi till vid piren strax utanför staden. På piren stod fiskarna på rad, den ena med ståtliga fiskespö än den andra.
– Hur är fiskelyckan?, frågar jag en äldre mahognybrun bastant man.
– Min fru fick en King George en gång, själv har jag fått en Whitey, säger han med en uns av brytning och visar fiskarnas storlekar med sina valkiga händer.
Men denna dag gick det sämre, men det är inte så noga menar den nyblivne pensionären som gissningsvis har latinamerikanskt blod i sina ådror.
– Vi åker hit när det är bra väder och får vi något så får vi, säger han och kisar upp mot den gassande solen.
En bit bort står en yngre solbränd man med klassiskt Australiensiskt surfutseende. Han vandrar över piren från den ena sidan till den andra och kontrollerar sina spön.
– Vilken sida är bäst?, undrar jag.
– It's all water, I'm trying to get some squid, säger mannen med ett leende.
Längst ut på piren står en bil parkerad. Ur bilens tak sticker en mast upp med utspänt segel. En fascinerande farkost som väcker nyfikenheten. Men någon sjösättning visade sig inte vara aktuell. Den medelålders mannen som stod och målade bilen vit så att svetten lackade visade sig vara en konstnär.
– Det här är en hyllning till min far som nyligen gick bort. Nu kan han till slut kasta loss, säger konstnären och pekar ut över havet med penseln.
Vi rullar vidare, förbi Apollo Bay, och gör några till stopp innan vi når fram till kustremsans stora sevärdhet, de tolv apostlarna. Det handlar om enorma klippmonument som efter århundraden av havets piskande har separerats från kusten och som nu står i ensamt majestät ute i vattnet. En häftig syn. Vi gör även avstickare till klippmonumenten London Bridge, Grotto och The Arche innan vi lämnar Great Ocean Road och tar oss tillbaka till Melbourne. Då har vi också betat av en middag med utsikt över solens avsked vid bukten i Port Cambell och en natt i en mysig stuga i lantliga Peterborough.
Sammanfattningsvis: Tummen upp för Great Ocean Road!
PS. Fler bilder kommer då vi kommit över ett bättre internet. DS.
En kärleksförklaring vid de tolv apostlarna.
Kommentera