jag kallas bersa

Jag vill vara där. Jag vill göra allt bra. Jag vill sudda ut allt tvivel. Jag vill hitta den sista pusselbiten. Jag vill vara säker. Men. Jag kan inte vara där. Får inte vara där. Jag kan inte gör allt bra. Jag kan inte skaka av mig allt tvivel. Och jag hittar inte den sista pusselbiten. Hur gärna jag än vill.

Man kan försöka göra orden mindre vassa. Slipa ner udden och linda in dem i något mjukt. Men. Om budskapet är definitivt och oåterkalleligt. Då spelar det ingen roll. Det kommer bli öppna sår och det kommer bli fula ärr. För i den delade ekvationen finns inget nästan. Inga om. Och inga men.

Det är tomt nu. Det känns bekant men fullständigt främmande. Mycket staplas på ett par slokande axlar. Svek. Misslyckande. Blytung skuld. Och dubbel sorg. Jag minns det värsta av dygn. Hör än krampframkallande ord. Ser drömmar suddas ut och en värld som raseras. Men den här gången är det inte mina drömmar, inte min värld. Det är mitt verk.  

Vet inte vad mörkret bär med sig. Och jag ser inte ljuset. Jag vet ingenting. Den ovetskapen är inte ämnad att delas. Den måste jag bära själv. Det är jag å andra sidan helt säker på.