Lugnet hade lagt sig över tegelhusen. Sen kom det även till mig. Jag stoppade liksom tanken, tryckte på paus. Det var någonting om att ta tillvara på stunden, uppskatta det man har. Jag tog blicken från fördrivet, vred på huvudet ett kvarts varv. Ena dagen var han i en annan tidzon, en annan värld. Nu, låg han lugnt tillbakalutad en armlängd till höger, i samma sfär. Jag synade honom som om han var en främling. För att liksom bekräfta hans närvaro. Det var en av alla de där stunderna när man tar ett kliv ut. Betraktar, begrundar, skakar lite på huvudet och konfunderat konstaterar att: "Det var som fan, det är så det är ändå."
Den där farsan alltså, han tog med sig en smula kaos och stor dos värme från den andra sidan. Och slog sig ner. Vi pratade om livet, försökte guida varandra rätt och höll käften tillsammans. I samma hus, samma rum, samma stund. Vi utbytte vardag i stället för mail. Världsproblemen lämnades olösta och de allsmäktiga frågorna besvarades till hälften. Och det räckte jävligt långt. För i en värld som kan tyckas allt för väl sammansatt och orörlig passar nämligen två darrande händer ibland förbannat bra tillsammans.
Den där farsan alltså, han tog med sig en smula kaos och stor dos värme från den andra sidan. Och slog sig ner. Vi pratade om livet, försökte guida varandra rätt och höll käften tillsammans. I samma hus, samma rum, samma stund. Vi utbytte vardag i stället för mail. Världsproblemen lämnades olösta och de allsmäktiga frågorna besvarades till hälften. Och det räckte jävligt långt. För i en värld som kan tyckas allt för väl sammansatt och orörlig passar nämligen två darrande händer ibland förbannat bra tillsammans.
Kommentera