Sverige kryper närmare och närmare det stora glittrande landet på andra sidan Atlanten när det kommer till valkampanjer. Partiernas ideologier och valfrågor blir allt suddigare i takt med att partiledarna får allt mer fokus.
Vad har han för färg på slipsen? Hur mycket kostar egentligen hennes väska? Åh, han har polerat flinten! Hur låter hon egentligen?
Det är på väg att bli viktigare hur något sägs än vad som sägs. Och framförallt är allt på väg att bli en stor show. Nåja, vi har en bra bit kvar till den sprakande osmakliga hysterin i USA, men det tas små oroväckande steg åt det hållet.
Det mest sorgliga, men samtidigt otroligt underhållande, exemplet är de politiska kamplåtarna. Svenska Dagbladet la i dag ett gäng av dessa under lupp. Skribenten tillika betygsättaren Kristin Lundell måste ha varit på sitt allra mest givmilda humör eftersom hon gav mer än ett plus till ett flertal plågsamma bidrag. Ok, en del kan kanske komma undan med att de är hobbymusiker som inte vet bättre. Men (så kallade) musiker som Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik (och i viss mån även "artisten" Dogge Doggelito) borde man kunna kräva mer av. I alla fall lite mer. Knappt dock.
Politiska kamplåtar är som motsvarigheten inom sport. Olidliga, fyllda med nödrim och endast användbara på jakt efter ett gott skratt.
Jag är varken Moderat eller Sosse, men om nu någon svensk artist prompt måste klä sig i en politisk färg och skråla borde de nog lära sig av Moneybrother. Spela beprövade uthärdliga låtar. Det tackar nog inte minst det berörda partiet för.
Gör om gör rätt:
Se om lär:
Vad har han för färg på slipsen? Hur mycket kostar egentligen hennes väska? Åh, han har polerat flinten! Hur låter hon egentligen?
Det är på väg att bli viktigare hur något sägs än vad som sägs. Och framförallt är allt på väg att bli en stor show. Nåja, vi har en bra bit kvar till den sprakande osmakliga hysterin i USA, men det tas små oroväckande steg åt det hållet.
Det mest sorgliga, men samtidigt otroligt underhållande, exemplet är de politiska kamplåtarna. Svenska Dagbladet la i dag ett gäng av dessa under lupp. Skribenten tillika betygsättaren Kristin Lundell måste ha varit på sitt allra mest givmilda humör eftersom hon gav mer än ett plus till ett flertal plågsamma bidrag. Ok, en del kan kanske komma undan med att de är hobbymusiker som inte vet bättre. Men (så kallade) musiker som Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik (och i viss mån även "artisten" Dogge Doggelito) borde man kunna kräva mer av. I alla fall lite mer. Knappt dock.
Politiska kamplåtar är som motsvarigheten inom sport. Olidliga, fyllda med nödrim och endast användbara på jakt efter ett gott skratt.
Jag är varken Moderat eller Sosse, men om nu någon svensk artist prompt måste klä sig i en politisk färg och skråla borde de nog lära sig av Moneybrother. Spela beprövade uthärdliga låtar. Det tackar nog inte minst det berörda partiet för.
Gör om gör rätt:
Se om lär:
1 kommentarer
Johan Y.W.
03 Sep 2010 22:42
Herrejävlar. Bloggen lever.
Kommentera