jag kallas bersa

Efter snart ett års nyhetsjagande på redaktionen i Flen med sammanlagt blott åtta dagars semester börjar energin tryta en smula. Kyla, snöstormar och mörker gör inte saken bättre. Som ett brev på posten gör då en injektion sin entré på jobbet i manlig välstruken skepnad. Imorgon gör nämligen Tobias sin första dag som min kollega. Han fyller hålet efter den flyktande reportern och ska bli min vapendragare i en dryg månads tid.


Tobias i Kairo. Notera Andrés standardpose i bakgrunden.

Det har gått två och ett halvt år sedan vi gjorde vårt Dabrowski-hopp på Kaggeholms gräsmatta tillsammans med de andra nykläckta journalisterna som till och från delat syrefattigt klassrum med i två år. Sedan dess har vi låtit våra pennor glöda på olika håll. Tobias har kuskat runt på otaliga lokaltidningar i landet och snart har han ynnesten att kunna bocka av Flen på sin lista av andra hem.

Om jag får säga det själv så är det här upplagt för succé. Med Tobias briljans så nära inpå kanske jag återigen rent av kan lyckas få till storslagna alster in den här klassen:


Det finns vissa verk som jag med all sannolikhet kommer minnas när jag ser tillbaka
på mitt yrkesliv då jag sitter på hemmet. Det här är utan tvekan ett av dessa. Klicka så förstår du.