jag kallas bersa

Idag träffade jag en gammal vän jag inte sett på flera veckor. Jag vet inte vad han heter, inte var han bor eller vad han har för innersta tankar. Men han är min vän i natten. Han brukar plocka upp mig utanför Globen vid tvåtiden, sedan har vi en förtrolig stund tillsammans medan Stockholmsnatten sveper förbi utanför fönstret.

Han ser ut som Rolf Skoglund, ni vet pappan i ”Vi hade i alla fall tur med vädret”. Han låter lite som honom också, darrande röst, lite ärrad. Hans ring på höger hand skvallrar om att han är gift, där tar min kunskap om min väns privatliv slut. Jag vet desto mer om Stockholmstrafiken sedan vi blev vänner. I natt lagades det vägskenor och tidigare på dagen tvingade busstrejken folk att cykla från Ekerö för att komma till jobbet. Det vet jag tack vare min vän. Han brukar öppna dörren åt mig när jag sätter mig i bilen. Han är reko, jag kallar honom Rolf från och med nu. Nästa gång jag träffar Rolf ska jag fråga vad Rolf heter. Han kanske heter Rolf, det vore skoj. Och passande.

Jag har en annan vän som brukar plocka upp mig ibland när gryningen börjar närma sig på söder. Men han skulle helst av allt inte vilja vara min vän. Han vill helst inte plocka upp mig, han vill hellre spela musik. Min vän är en stor musiker, han spelar sin musik som alla andra stora musiker - i Thailand på vinterhalvåret. Musik för musikälskare. Musik för verkligt mottagliga entusiaster. När han slår igenom ska jag minnas alla stunder vi fick. Men min vän kan inte riktigt slita sig från att plocka upp folk då och då, speciellt på nätterna. Han gillar ju folk. Och jag gillar nog honom lite också. Min romantiker i natten.

Jag har fler kompisar som jag brukar träffa i gryningen. Deras tid kommer. Precis som för min vän, han med gitarren. Han med drömmarna.