jag kallas bersa

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!

Jag läste den efter att ha insupit min första rekorderliga vårdag för året. Grus sopades bort, en studsmatta monterades upp och pappas cykel gjordes redo för ett nytt liv i ett nytt hem. Skit under naglarna, smutsiga knän och ljuvligt ömmande leder av fysisk utmattning vid dagens slut.  

Om Boye gör saker med mig gör våren det dubbelt upp. Det känns som att hjärtfrekvensen ökar samtidigt som venerna liksom fylls med endorfiner. Vårens intåg är alltid lika omvälvande, men det har nog aldrig varit så välkommet som nu.

"Har du inte varit med om nog mycket?". Kollegans ord efter min fars bortgång landade i mig utan att först sätta så mycket avtryck. Alla har väl sina strider. Men samtidigt kunde jag inte släppa dem. Orden malde i huvudet på mig och när jag tillät mig själv att stanna upp och backa bandet såg jag ett sluttande plan och normaliserad kamp.  

I tre år har uppförsbacken blivit vedertagen. Jag har funnit mig i motståndet, accepterat kampen. Det började med en färsk liten familj som ansattes av psykisk ohälsa. Ett kompakt mörker och en kamp på allt för många plan. När det slaget var vunnet tog ett nytt vid. Utan andrum, utan tid till återhämtning.